En lustig sak hände då jag första gången lyssnade på ”Begin To Hope”. En dimmig junimorgon, med hörlurarna tryggt på plats och ur dem Regina Spektors ömsom sköra, ömsom lekfullt experimenterande röst, fick jag för mig att jag hade feber. Det var plötsligt så kallt, och strax efter så varmt, kvavt. Jag rös, frös och svettades om vartannat. Upprörd över att jag inte hade tid att bli sjuk kollade jag en termometer som konstaterade att jag var frisk. Bra. Men på vägen hem: samma sak igen. Yrsel, rysningar, gåshud. Regina i lurar. Då insåg jag att det var den sistnämnda jag hade att skylla för allt. Regina Spektor påverkar nämligen på både ett känslomässigt och fysiskt plan. Och ja, uppenbarligen vill jag med denna inledning säga att ”Begin To Hope” är en stark skiva. Berörande, omskakande, egensinnigt penetrerande.

Regina Spektor är den ryskfödde, till New York inflyttade, låtskriverskan som i tidig ålder började komponera folkmusik i samma kompromisslösa anda som till exempel Conor Oberst, Feist och Fiona Apple. Efter otaliga spelningar på lokala caféer och barer med tillhörande försäljning av hembrända skivor spelade hon år 2001 in debutskian ”11:11″. På den följde år 2003 ”Soviet Kitsch” och vidare en turné med vännerna i The Strokes. Förra året var det så dags för ”Begin To Hope”, producerad av David Kahne som bland annat jobbat med Paul McCartney och The Bangles.

”Begin To Hope” är en oförutsägbar och mycket vacker historia. Trots att den av somliga anses vara Regina Spektors hittills mest kommersiella skiva – det avskalade har bytts mot större arrangemang, bredare ljudbilder, fler instrument, mer elektroniskt – bjuder den oupphörligen på nya överraskningar. Precis som tidigare nämnda Feist har Regina Spektor en förtrollande förmåga att leka med ord, inte lika mycket deras innebörd som sättet att uttala dem, sättet att hugga upp enstaviga små ord till en hel armé av toner. Där andra på sin höjd skulle klämt fram ett wailande heaaaaaaart lattjar Regina på ett ytterst tilltalande sätt fram ett bångstyrigt och vildvuxet hea-a-a-a-a-a-a-art. Det är lekfullt, trotsigt, passionerat och samtidigt så lent, så rart.

På de mer avskalade spåren, ”Samson”, ”Field Below” och ”Summer In The City” för att nämna några, kan den som vill hitta svenska referenser vända blicken mot Norrlands pianospelande stolthet Frida Hyvönen. Jag syftar på en vacker sångröst, tvära kast mellan finstämt och knasigt, bultande på tangenter och viskande historier om längtan och drömmar. En annan oundviklig referens är, som tidigare nämnts, Fiona Apple, men då under dennes allra bästa ögonblick. Och märk väl: Reginas våldsamhet eller knasighet går (till skillnad från Fridas) aldrig överstyr, den balanserar alltid på rätt sida om vad man som lyssnare orkar med, blir enbart ett uppslukande moment, en orsak till positivt höjda ögonbryn. Det finns egentligen bara ett undantag och det heter ”That Time”; här berättar Regina Spektor om vilken tokfia hon är ibland. Vissa perioder kan hon bara läsa baksidor på flingpaket, i andra äter hon bara mandariner. Detta, i kombination med ett plötsligt avslöjande ”Remember when I O.D:d” gör att kasten blir lite för tvära, resultatet blir sökt och, ja, konstigt.

Inledande ”Fidelity” är däremot fullkomligt fantastisk. Sällan händer det att jag faller pladask för en sång vid första lyssningen. Till ett elektroniskt beat, för övrigt inte helt olikt det i ”Dreams” av Dizzy Rascal, men jag säger bara det: underbart. Och avslutningsvis några ord om en annan av diamanterna i denna kista av guld: ”On The Radio”. Här berättar Regina Spektor till (ännu ett) elektroniskt beat om hur hon lyssnar på Guns n' Roses ”November Rain” på radio. Hon påpekar hur lång den är, men att den minsann har sina poänger. Och fortsätter med mina favoritrader på hela ”Begin To Hope”.

”This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath
No this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
Then try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some – someone else's heart
Pumping someone elses blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it again”