Stuart Staples kan bara sjunga en sorts låtar. På ett sätt. Eller kanske är det hans sluddrande sätt att sjunga som gör att det låter så. För andra gången går han på egna ben, utan Tindersticks. Fast går gör han nu inte. Han sitter fortfarande längst ut vid bardisken omgiven av rök och rödvinsångor. Omgiven av en hängiven skara som lyssnar på hans ord om förlorad kärlek och annat att vara bitter över.

Han har tagit med sig valda delar av Tindersticks och flugit över till Nashville för att spela in de här låtarna. I Mark Nevers (Lambchop) studio. Och för andra gången låter det som Tindersticks. Men den här gången är det inte en sämre version av bandet som Stuart gör som egen. Den här gången låter det bättre. Faktiskt så bra att jag inte saknar hans orkester.

Här finns en av de vackraste låtar han sjungit in, duetten ”That Leaving Feeling” med fantastiska Lhasa de Sela. Deras röster omfamnar varandra och imploderar i ett arrangemang av orgel, blås och stråkar som är så fint att junihimlen ett tag blir novembergrå, på ett bra sätt.

Dessutom sjunger Maria McKee bättre än någonsin i ”This Road is Long”. Och Stuart Staples låter så att du som längtat efter något sedan ”Curtains” kommer bli nykär i din gamla förälskelse.

Att han spelat in Nashville hörs inte överdrivet mycket. Mest i countrypatinerade ”This Old Town”. Och så en diskret steel-guitar någonstans i kulissen.

Egentligen är den här skivan ett steg bakåt. Men för mig ett fall framåt. Stuart Staples är lika förutsägbar som Lars Lagerbäcks coachning. Han blandar sina enformiga litanior med de vackraste ångestballader jag kan tänka mig. Det är som att läsa en öppen bok. Om och om igen.

Men det är därför jag tycker så mycket om att lyssna på den här skivan.