Det känns längesen någon visste var The Bear Quartet höll hus. Nya album dyker upp då och då. Ett om året ungefär. För en månad sen släpptes ”Eternity Now” och blev knappt omnämnt. Inga intervjuer eller spelningar, få recensioner. Det är tyst om The Bear Quartet.

Kanske är det så det blir. Albumen känns ständigt mer anonyma. Ständigt mer introverta och inte ens effektsökande. Det är ständigt ett ”vi gör något vi aldrig gjort förut” men som inte förvånar. Orkar hålla intresset uppe. Ger man inte fansen vad de tror de vill ha, och de inte heller får det de inte vet de vill ha, så blir inget kvar. Jag vet men vill inte säga det högt. Jag lyssnar på ”Eternity Now” av nostalgiska skäl. Jag lyssnar för känslan jag får när ”Where I Cried” kickar igång. Även om hela albumet känns mer som ett enmansprojekt än ett bandprojekt, och faktiskt hamnar ganska nära Calle Olssons Paddington DC (”The Lost Kid Dance”!). Jag tycker om Alexandra Dahlström och Björn Olssons röster som säger ”– Vad tyckte du om konserten? – Jag tyckte den handlade om oss.” Jag blir trött, uttråkad och känner mig utestängd av fortsättningen. Det självuttalat ovälkomnande, kalla och inte särskilt intressanta. Nånstans sticker nostalgitaggen. Jag vill inte tröttna på The Bear Quartet. Jag vill lyssna och tycka att det är fantastiskt.

Inledningen med sagolika ”Battle Hymn” och ”Sailors” där Mats Levéns kalla Di Leva-sång förvånar och förför, känns hoppfull och tveksamt lovande. Sedan följer irriterande och vackra mestadels instrumentala stycken på varandra. Sövande likt en tvättmaskins dunkande i bakgrunden strax innan väckarklockan drar igång. Där jag slits mellan hopp och förtvivlan hittar jag självklart de slingor, de stämningar, det forskande, det oerhört dansanta och de poetiska tvåradstexter som jag söker. Jag hade velat glömma dem och verkligen fått det påstådda jag inte hört förut. Det jag inte visste att jag ville höra.