En full snubbe som blir grinig och vill slåss på en fest inleder ”Son of a Drummer”. Han vevar och yr, men ingen lägger särskilt stor vikt vid honom. Man ser mer roat och lite lätt irriterat på en alldeles för liten ”Hitman” som kommer ångra sig imorgon.

Det jag saknar allra mest med ”Son of a Drummer” är liner notes. De jag fick när jag var och lyssnade på Jonas Kullhammar med en, just för den kvällen, nykomponerad kvartett. Bandet framförde mestadels låtar från den här skivan och Jonas berättade om låtarnas bakgrund.

”Son of a Drummer” spelades in förra året, Kullhammars mest produktiva år hittills som artist. Han hann med över 100 spelningar, släppte 15 skivor på sitt eget skivbolag Moserobie och spelade in 8 skivor själv.

Turnerande världen över förde med sig frequent flyer miles som han utnyttjade med en förstaklassbiljett när familjen skulle flyga till svärföräldrarna för att fira jul. Tyvärr räckte de inte till hela familjen som istället fick flyga dagen därpå. Men när familjens flygtid närmade sig gjorde ”Stormen” det också. Flyget ställdes in och Jonas var tvungen att förlika sig med tanken på att vara själv med svärföräldrar en hel julhelg, utan sin egen familj. Jag ser honom framför mig, i ett mörkt rum med snön virvlande utanför. Hans tenorsaxofon forsar upprörda över takterna och spräcker fram frågor om varför?

Jag antar att balladen ”Bendiksen” anknyter till Jaga Jazzists gamla keybordist Jonas Bendiksen, som numera mer livnär sig som fotograf. Men här har jag ingen historia att knyta upp Torbjörn Gulzs fantastiska pianospel, men det räcker gott ändå. ”Corny Waltz” är en hyllning till Torbjörns instrumentkollega Berndt Egerbladh från skivan med den fantastiska titeln ”They All Laughed at Me When I Sat Down at the Piano. But When I Started to Play …”.

Avslutningen ”The Rise and Fall of Sour T” är en instrumental berättelse om basisten Torbjörn Zetterbergs år, som också resulterade hans egen ”Krissvit”. Den börjar i moll och slutar någon annan stans, där historien börjar i ett kraschat förhållande och slutar i ett annat.

Historierna binder mig samman med tonerna och lyfter dem från en redan hög nivå till något mer. Blåset blir personligt, den vibrerande basen en vän och Jonas Holgerssons trummor en bekräftelse. När Jonas med ett snett leende fabulerar fram sagorna om låtarna når musiken längre in i hjärtat. Och det är alltid en bra sak.

Musikerna kring Moserobie pratar ofta om sin oro av att jazzen ska spärras in på museum, men oavsett om Jonas Kullhammar går i en skrynklig linnekostym eller i t-shirt bredvid en galen Mattis Cederberg i hawaiiskjorta så är jag inte alls orolig. Om de bara fortsätter att vara så chosefria som de visat hittills behöver de inte oroa sig heller.