Recension
- SLS (CD) SLS
- 2006
- Lights Out!/Border
Give it to me now!
Lyssna
Externa länkar
- SLS
- Officiella sidan.
- myspace
- SLS har också en egen myspace-sida.
- Lights Out!
- Skivbolagets sida.
Gruppen börjar kännas lite för trång. Kreativiteten kvävs av de andra i gruppen och de där som en gång gjorde allting möjligt är irritationsmoment. Ja, och så behöver man förstås inte dela med sig av pengarna om man kör själv.
Det är så det brukar vara. Men vissa gör precis tvärtom.
Efter fyra skivor på egen hand är Kaah den här gången en i gänget, tillsammans med Jeppe Körsbär, Bobby Bling och Wendel. Swedish Love Story. Egentligen är steget inte särskilt förvånande, med tanke på att det mer eller mindre redan började på förra skivan, Jideblasko International. Gränsen mellan var personen Kaah slutade och gruppen Kaah tog vid smetades ut.
Men samtidigt som det här är en kollektiv insats går det inte att komma ifrån att det fortfarande är väldigt mycket Kaahs album. Inspelandet, producerandet och mixandet har han skött rätt mycket själv.
Och han (med lite hjälp från de andra) har gjort det med den äran.
Ibland känns det som att hela Kaahs musikaliska utveckling har drivits framåt av nyfikenheten av vad som är det minsta man behöver för att kunna göra musik. För varje skiva har instrument och stämmor lyfts bort. Skalats av, allt närmare kärnan. Flera låtar som stundtals nästan bara bärs fram av ett studsande syntljud som blir melodi, rytm och basgång i ett. När jag lyssnar på SLS kan jag faktiskt inte låta bli att varje gång tänka på Unais techhousiga A Love Moderne, utan att de musikaliska parallellerna kanske finns där. Men det känns som att båda projekten byggts upp kring en dogmaisering där mindre alltid smakar mer.
Men, som sagt, den här parallellen har mer med teori än med faktiskt sound att göra. SLS låter väldigt, väldigt mycket Kaah. Nedstrippat på ett sätt som påminner om kollegorna i Ramjac och i Jugglin-gänget. Fast med starkare inslag av den musik Prince en gång skapade (och i år återvände mer till än på väldigt länge). Fast i slutändan utan att låta som något annat än Kaah. Ja, eller SLS.
Det blippas och bloppas, struttas och klappas. Och svänger hejdlöst maskinsouligt härligt. Och i balladstunderna, som This Is a Story och avslutande Future är det snyggt sugande stämningar med det bästa från åttiotal och tvåtusental.
Och som om inte det skulle vara nog bjuder It’s Over Now på, förutom ett kaxigt läckert gästinhopp från Mapei, det snyggaste och bästa beat Timbaland aldrig skapat den här sidan dubbelnollan.
When the quickslap comes to town
I hope you gonna be around
Oh yeah. Alla gånger.
Publicerad: 2006-06-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-18 16:18
4 kommentarer
Jag måste bajsa, jag måste bajsa, nuu.
#
köpt idag,inte lyssnat än pga rädsla…hoppas att Ola har rätt.
Låter Jeppe lite som Anders Glenmark?
#
Grym skiva. Köpte den signerad dessutom, känns lite extra kul.
#
detta är alldeles fantastiskt bra! jeppe körsbär är fenomenal på give it all up. ska bli kul på torsdag då grabbarna lirar i växjö.
#
Kommentera eller pinga (trackback).