Egentligen borde döden vara ständigt närvarande i våra liv och i vårt samhälle, för det är den ju. Den är något som närvarar i allas våra liv, som en del av cirkeln. Men istället lever vi i en kultur där man gör allt för att förneka dess existens, där gamla människor packas iväg för att vi ska slippa påminnas om att vi själva ska dö. Vi vill helst inte prata om det utan ryser vid blotta tanken. Men ibland måste vi bli påminda om dess faktum.

”Do You Realize That Everyone You Know Someday Will Die?”

Hos Flaming Lips är döden ett ständigt närvarande motiv, utan att vara morbid eller melankolisk. Utan att svartmåla musiken tar man upp döden, för att acceptera den och förstå; för att vara medveten om den, inte blunda för den. Det är det vi måste göra för att uppskatta livet, och ta vara på vår tid. Om vi inte är medvetna om döden, kan vi aldrig vara medvetna om livet. Denna dualism är grundläggande hos Flaming Lips. Man leker med motsatsförhållanden mellan det förnuftiga och det galna, mellan livet och döden, och mellan det allvarliga och leken.

Jag har en enorm respekt för Wayne Coyne, den stora galenpannan bakom Flaming Lips. För hur han lyckas kombinera dessa element, för hur han lyckas vara så galet vettig. Man har för vana säga att gränsen mellan galenskap och genialitet är mycket tunn. Wayne Coyne och hans Flaming Lips verkar balansera mitt på denna tunna tråd, och resultatet är minst sagt lysande. Kombinationen av de filosofiska texterna och den medryckande svängiga musiken är verkligen snillrik. Singeln ”Yeah Yeah Yeah Song” är en riktig Flaming Lips-singel, okonstlat svängig och kontemplativ. Skivan håller fast en hel del vid hur ”Yoshimi Battles the Pink Robots” lät, vars nivå den inte riktigt kommit upp till än. Men den kan möjligen växa ännu lite.

På ”At War with the Mystics” känns Flaming Lips mer kryptiskt besynnerliga samtidigt som de är mer specifikt verklighetsförankrade, med tydliga referenser. Det råder visserligen en viss inflation i Bushkritiken idag. Det finns så pass enkla poäng att plocka på att kasta ett par tomater på världens mäktigaste krigsherre, och alla gör det. Det är inget radikalt i sig i att visa sitt avståndstagande till Bush, vilket Flaming Lips här också gör. Men det är inte i det deras radikalitet ligger, det får vi mest som bonus.

Det är svårt att betygsätta och begränsa sig här. Helheten är så mycket större än skivan i sig, för allt det Flaming Lips har att uttrycka får inte plats på en plastskiva. Det insåg Flaming Lips själva faktiskt för flera år sedan, och försökte med fyra skivor på en gång (då de gjorde experimentet ”Zaireeka”). Men vill du ha den riktigt sprakande briljanta Flaming Lipsupplevelsen ska du nog ändå se dem live.