Recension
- 10 000 Days (CD) Tool
- 2006
- Sony/BMG
Värd all väntan
Lyssna
Externa länkar
- Toolband.com
- Bandets officiella sajt.
Det är inte mycket som får min smått lättjefulle, kvällsskiftsknegande lillebror att masa sig upp tidigare än han har tänkt på morgnarna. Men när det landar en ny Toolskiva är det andra bullar och snart sitter han där i soffan och lyssnar uppmärksamt. En bit in i första låten ”Vicarious” konstaterar han att Tool vet hur ett bra riff ska låta. Och visst har han rätt.
Det var fem år sedan Tool släppte en skiva senast. Men det är ingen ovanlighet, då det har varit intervallet mer eller mindre sedan början. Tidigare har skivorna hållit väldigt hög klass och ”10 000 Days” är verkligen inget undantag. Skivan bjuder egentligen inte på några större överraskningar. Det är progressiv rock med drag åt grungen. Det är inga linjära låtar på tre minuter med någon trallig refräng inom de första sextio sekunderna. Och det är i vanlig ordning riktigt bra.
Man känner igen bandets sound vid det här laget, och det är ett sound som har förfinats under resans gång; från debuten ”Undertow”, via ”Ænima” och ”Lateralus” till ”10 000 Days”. Och det känns på något sätt tryggt, för samtidigt som man känner igen bandet känns musiken alltid fräsch. Alfred Hitchcock sammanfattade det hela synnerligen väl när han sa ”self-plagiarism is style”.
Maynard James Keenan låter som brukligt sammanbitet plågad, men ändå bestämd. Med sin jämmerliga sång talar han till mig på ett sätt som jag inte alltid förstår, men som känns 100 procent ärligt och genuint. Orden sätter sig perfekt och jag känner tröst. Svårmod när det är som finast.
Öppningsspåret ”Vicarious” är skivans absoluta höjdpunkt och sätter onekligen ribban högt. Tyvärr tar de sig aldrig över den med lika mycket luft igen, men med det sagt är inte resten av skivan dålig. Tvärtom. Det är bara inte riktigt lika skitbra.
Skivan planar emellertid ut mot slutet, eller så är det jag som inte orkar hålla ut hela den över 75 minuter långa resan. Men det kanske är naivt att tro att man ska kunna mäkta med att ta in vad som har tagit Tool fem år att värka fram på en dryg timme?
Det må ta ett bra tag innan nästa Toolskiva dyker upp, men å andra sidan vet man att ”10 000 Days” håller gott och väl tills dess.
Publicerad: 2006-05-10 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-19 17:02
28 kommentarer
Helt okey skiva från Tool. Ungefär vad man förväntade sig. Inte nån direkt love on first listening för mig iallafall…
#
Underbar.
Kräver i vanlig ordning minst ett dussin lyssningar innan man har riktig koll på den. "Rosetta Stoned", som jag inte alls såg det stora i först, har sen växt sig till en riktig favorit…
10/10. Det är ju Tool!
#
Plattor man måste lyssna på ett dussin gånger för att få nåt ut av är inga bra plattor.
#
Plattor man får något ut av vid första lyssningen är inga bra plattor.
#
så jävla bra verkligen.
#
Jävligt bra skiva.
#
tool håller på att bli för duktiga för sitt eget bästa. Nästa skiva kommer vara 70 minuter bländande gitarronani i udda taktarter.
#
kanske 70 minuter mystisk gitarronani om vi har otur.
#
Mycket bra skiva men den känns stundtals ändå lite uddlös för att vara tool. Kommer ändå tveklöst vara en av årets bästa släpp.
#
monkey killing monkey killing monkey
#
Nej, tacka vet jag Tomas Ledin. Vi är på gång! Prettomusiken i soptunnan, refränger till folket.
#
så oerhört bra, på sitt eget sätt. Inte som Lateralus, inte som Aenima. Men helt makalös. Jag förstår inte varför många recensenter gnäller över andra halvan. Är det så svårt att vara engagerad och uppmärksam en dryg timma i sträck? Bah.
#
Lite korrektur:
1. Skivan heter "10,000 days" enligt amerikansk modell, inte "10 000" enligt svensk.
2. Den tidigare skivan heter "Aenima" inte "Aenema" som låten på nämnda skiva. (OK, "Ænima" till och med.)
3. Citatet i Bonusinfo-rutan är inte sagt av Maynard utan av deras webadministratör Blair Blake.
…och nu känner jag mig som världens idiot, men rätt ska vara rätt…
#
scott walker då?
#
9/10
Du har inte lyssnat tillräckligt. Det här är ett mästerverk som förtjänar en bra mycket mer ingående beskrivning än den du ger, du har inte ens pratat nämnt de stereoscopiska bliderna. Gå hem och lyssna med dig, sen får du skriva en ny recension om en månad.
#
Anders: De omnämner den så på sajten, men det är ju inget kommatecken på omslaget. No?
2 & 3: Tack.
#
"Vicarious" är värd 11/10, men jag håller med… De lyckas inte riktigt göra skivan intressant ända in i kaklet.
Aenima är fortfarande oöverträffad.
#
Kal – Det där inte det riktiga omslaget utan någon sorts katalogbild. På det riktiga omslaget står titlen endast på skivans rygg och där står det "10,000 days".
#
Men för helvete. Hur kan man recensera nåt annat än Atomic Swing en dag som denna? Tool – pretentiöst och udda-försök men talanglöst.
#
Måste säga att jag är besviken över recensionen då den knappt alls penetrerar själva musiken eller texterna. Några saker jag lagt märke till då jag lyssnat på detta alster är att det är mer heterogent än tidigare alster, d.v.s. det är spretigt på olika sätt. Lateralus hade ungefär samma typ av sound och textmässiga innehåll genom hela skivan (om man bortser från mellanspel). Så är det inte med "10,000 days". Maynards sångstil på skivan är exempelvis väldigt olika beroende på vilket spår det hanlar om. Det är dessutom många olika musikalisk utflykter som drar längre än vanligt ifrån någon form av röd tråd. Inte för att detta är direkt dåligt, men skivan är inte lika fokuserad som tidigare verk. Och så är ju diptyken "Wings for Marie"/"10,000 days" en nyckel till att förstå MJK:s förhållning till hans mor (och kristendomen). Man hade kunna gått in på så pass mycket mer i denna recension…
#
Vicarious är en dålig kopia av Schism. Tyvärr håller inte skivan vidare hög klass. Right in two är bra, resten är…nja. Dessutom är det bara 6-7 spår på skivan man kan titulera låtar.
#
Heavy Henk: Det är skivor som man måste lyssna ett dussin gånger på som är något att ha.
De man gillar första lyssningen är man ju trött på tredje gången man hör dem.
#
Man kan ju inte recensera en TOOL platta förrän man lyssnat på den i 1 månad eller så. har lyssnat på den konstant sedan den läcktes på webben och jag får nya favoritlåtar hela tiden. Även de spår som låter lite flummiga ibörjan växer till mästerverk. De den mer tid, så kommer den växa och räknas som en av TOOLs abosult bästa.
#
Tyvärr så kan man bortse från de två inledande låtarna. Toool har inte tid att kasta bort 15 min, när de inte släpper skivor så ofta. Dock så lever den i och med att trean framåt så är den ett psychadeliskt mästerverk.
#
rättelse, skivan är undermålig. trean är fin, resten tveksamt. lyssna på theo parrish "falling up" istället eller varför inte the emperor machine "pro mars"?
#
ÅRETS SKIVA!!!
………..
10/10.
#
Håller inte på några vis med om att Vicarious skulle vara det starkaste spåret på denna skiva. Snarare är Lost Keys (Blame Hoffmann)/Rosetta Stoned bland det bästa som Tool någonsin gjort. Och Marcion hävdar att Right in two är bra… alltså jag har knappast hört en mer uddlös Toollåt någonsin, så där förbehåller jag mig rätten att tycka helt olika. Generellt så är det, precis som många sagt tidigare, en spretigare och uddlösare platta än tidigare verk, och den känns inte alls lika bra och sammanhållen.
Det känns dock konstigt att mäta Tool efter den gemensamma betygsskalan eftersom de så tydligt separerar sig från den övriga musiken som recenseras här och på andra ställen. Jag vill inte på något sätt påstå att Tool skulle göra någonting helt innovativt som aldrig hörts maken till förut, men det är så långt bort från övrig popmusik att det är svårt att göra den rättvisa med ett universellt betyg. That's all.
#
Kcin: helt korrekt, stämmer precis!
Rosetta Stoned är ett fantasktiskt stycke, bland många andra.
8/10!
#
Kommentera eller pinga (trackback).