Jag hade låtit denna skiva passera och fallit i glömska för ganska länge sedan. När det begav sig förstod jag det aldrig, men många släppte visst in David Pagmar i sina hjärtan. Kom in eller stå kvar, mig kvittade det.

Men häromdagen sprang jag återigen in i singeln ”Highschool Drama” när mina hörlurar bjöd mig på musik i shuffelform. Och jag blev så förbannat provocerad.

Jag blev så provocerad att mitt hjärta började slå dubbla slag. Där stod jag på tunnelbanan med mina hörlurar och konstaterade att det här är så dåligt att jag blir arg. Jag minns hur jag första gången jag hörde den funderade över hur mycket Moneybrother den var, för att ett tag senare höra om att David Pagmar var helt oförstående till varför han refererats till den samme. Helt oförstående.

Det är just de båda telefonsnacklåtarna på skivan som är höjden av dålighet. Jag finner inga ord, men min puls skenar på. För det är så dåligt, så dåligt att det är stressframkallande. Rent utav hälsovådligt, i alla fall när man som jag redan har risk för förhöjt blodtryck.

Modesty Blaisesnacket känns krystat, och ditsatt för att plocka poäng. Helt ogenerat. Jag tänker mig att han hört någon låt som Stars ”Your Ex-lover Is Dead” och tänkt att det ju var en häftig inledning. Och snacket innan ”Huckleberry Friend”, hur har han bara fått in så mycket töntigheter på en skiva?

Det blir en poäng för ”Come on Eileen”. Det var ju ändå åtminstone välfunnet. En version inte av Dexy's Midnight Runners, men av Håkan Hellströms ”Kom igen, Lena”.

Men hur det här över huvud taget uppfattats som bra kan jag med all ansträngning inte se. All heder ändå, det är inte ofta jag blir så gripen av musik att jag får hjärtklappning.

Lyssna istället på en bra telefonlåt: Har Mar Superstar ”Dui”