Marvin Pentz Gay, Jr., eller Marvin Gaye som han är mer känd som, visade sin egenhet, frihet och storhet med skivan ”What's Going On” 1971, en av världshistoriens mest kända och bästa album alla kategorier. På den skivan fick Marvin ge ut de låtar han själv ville och skivan bröt av från hans tidigare i många fall sockersöta ballader som gavs ut i hitfabriken Tamla Motown, där allt gavs ut efter ett visst mönster för att slå, allt enligt Barry Gordys överseende. ”What's Going On” bröt som sagt av mot hans tidigare utgivna alster på det sättet att den skivan var så politisk och socialt medveten. Albumet är en klassiker som behandlade de svartas situation i det segregerade USA, Vietnamkriget och miljöförstörelse, och frågan på hela skivan löd: ”vad är det som händer?”. Det är kanske just därför hans nästa ”riktiga” släpp efter den skivan (han gjorde också soundtracket till ”Trouble Man” 1972) överraskande blev en tillbakagång till det mer sensuella. Fast detta var också något nytt. Det var inte samma känslor som beskrevs på de tidigare 60-talslåtarna. Jo i grunden kanske det var det, men detta var på ett helt annat sätt, så intensivt, så känslosamt och så sensuellt. Aldrig tidigare hade världen upplevt detta begär och denna lusta i någon musik. När Marvin på ett sätt gick bakåt i sin utveckling, tillbaka till kärlekssångerna, så gick han samtidigt framåt och skapade någonting nytt som världen tidigare inte hade hört.

Medan ”What's Going On” anses som världshistoriens första temaskiva (bl.a. här på dagensskiva.com i en tidigare recension) så vill jag påstå att ”Let's Get It On” också är en sorts temaskiva. Temat är sensualism, sex och kärlek. Skivor förr, om man nu skall generalisera, var mer uppbyggda kring ett tema. Hela skivorna var oftast producerade av en och samma producent och gav skivorna en annan helhet än dagens skivor. Mycket av dagens musik tycker jag kan sakna den där albumkänslan som i alla fall jag tycker är givande att få i och med en skiva. ”Let's Get It On” hade det definitivt.

Vägen mellan ”What's Going On” och ”Let's Get It On” tog inte bara Marvin från den politiska till den sensuella scenen utan också till en mycket mer privat sida. Marvin hängde ut sina egna känslor i varje låt. Det är nog också det som gör att skivan är så bra i mitt tycke. Jag kan känna i varje låt att det han sjunger är självupplevt och hans egna genuina känslor. Det är inte låtar som någon annan textförfattare bett honom att sjunga och försöka sätta sig in i emotionellt. Senare på 70-talet släppte Marvin skivan ”Here, My Dear” där han blev ännu mer personlig. Den skivan beskrev på ett intensivt och detaljerat sätt det svåra uppbrottet med hans fru Anna Gordy och efterspelen till detta.

Ingen kan sjunga med den inlevelse som Marvin Gaye kan. Hans röst går rätt in i mig. Den skär i mitt bröst när den har för avsikt att göra det, men upplyfter mig också till nya höjder när avsikten är att göra det. Den smäktande ”If I Should Die Tonight” är ett typexempel just på detta och ett mästerverk i sig själv. Den är så smäktande vacker att man kan känna att det gör ont. Den bär samtidigt på något upplyftande. Efter sista noten tonar ut så känner jag mig just så. Den är för mig en sådan låt som påverkar mig djupt och det dessutom varje gång jag hör den, och det kan bli väldigt ofta vissa perioder. ”If I Should Die Tonight” är på min topp 10-lista över världens bästa låtar vilken dag du än frågar mig. Som sagt är skivan en mycket bra helhet, men en annan låt som bör nämnas är förstås också titelspåret ”Let's Get It On”. ”Let's Get It On” har blivit som en föregångare för alla efterföljande sensuella soul- och ”getting it on”-låtar. Låten är som en sängfösare i sig. Låten har blivit en av Marvin Gayes mest framgångsrika. Det var till en början meningen att ”Let's Get It On” skulle vara en politisk låt. När Ed Townsend, medförfattare till låten först hörde den lär han ha sagt något i stil med att ”Let's Get It On” borde vara en låt om en man och en kvinna som ”getting it on sexually”, inte ett politiskt budskap. Fast med den omedelbarhet låten har talat och fortfarande talar till folk så har den ett verkligen tydligt budskap.

Kritiken mot denna skiva skulle kunna vara att den är så sensuell att den skulle kunna bli på gränsen till parodisk. Detta kan dock inte jag höra i de för mig vackra låtarna. Fast att göra en skiva endast i sensualismen och kärlekens tecken är en balansgång på en knivsegg mellan det genuint sensuella och det banalt parodiska. Skivans både styrka och svaghet kan vara att den endast innehåller drygt tjugosex minuter musik. En längre skiva hade säkert kunnat bli långtråkig till slut med sin sensualism. Samtidigt vill man ha mer än åtta låtar, mer Marvin Gaye dvs. Å andra sidan kan man nästan aldrig få nog av Marvin Gaye i sitt liv.