När Broken Social Scene spelar live brukar det krylla av gitarrister på scen. Den kan därför te sig naturligt att behovet av att göra något eget växer fram. Att vara osynlig i ett stort band resulterar ofta i misslyckade solokarriärer. Framgång för ett band behöver inte betyda självklar framgång för de enskilda medlemmarna. I Jason Colletts fall är det tvärtom. Collett började solo under 2001 och värvades inte som gitarrist till Broken Social Scene förrän efter att bandets album ”You Forgot It in People” släppts under hösten året därpå.

”Idols of Exile” är Jason Colletts tredje album förutom samlingen ”Motor Motel Love Songs”. Arts & Crafts-kollektivet är samlat med mannar från Broken Social Scene, Do Make Say Think och Apostle of Hustle. Men till skillnad från andra BSS-medlemmars soloalster (läs Feist) och med tanke på all tillgänglig kreativitet så känns ”Idols of Exile” oväntat traditionell och enformig.

De närmaste referenserna hittas i Ron Sexsmith och enligt pressmeddelandet Paul Westerberg och Tom Petty. Eller varför inte Ryan Adams? Duetten med Emily Haines, ”Hangover Days”, är en ruffigare ”Strawberry Blonde”, utan Sexsmiths melodiska timing och textmässiga självklarhet, men ändå ett av albumets starkaste spår. ”We All Lose One Another” är lika trevlig. Ja, trevlig. Ballader som ”Parry Sound” har man hört förut.

”Idols of Exile” har lyckan att vara välsignad med tjugotalet musiker från Toronto som hårt hållna instrumenterar skivan. Men lyckan är kort. Melodierna tillåts sällan lyfta eller skapa välarrangerade stämningar. Jag kan tycka att greppet känns fegt när man känner hur omgivningen sjuder av duktiga musiker, sångare och sångerskor. Resurserna svämmar över i konvolutet men albumet känns ensamt och sparsamt.

Lyssnar man riktigt noga, och det gör man tills man snart tröttnar, träder Colletts sång fram som det mest skönt avslappnade på albumet. Som i ”Almost Summer”. ”You're puking out the door, with your pants around your knees. But he's a nice boy, so he drops you on your street.” Hade bara melodierna varit lika intressanta som Sexsmiths.

Referensen Tom Petty blir tydlig i hakan-mot-bröstet-sången och drivet som skymtas bakom blås och stadiga gitarrslingor. I ”Pavement Puddle Stars” hade en brittisk accent inte gjort sig främmande. Collett låter korta stunder som en hes Paul McCartney.

Det finns så mycket här med potential. Så många speciella vändningar och stämningar som lurar i vassen. Men på ytan är det stilla.