I häftet till Bubba Sparxxx tredje album finns inte tillstymmelse till vare sig landsvägar eller lantlighet. Istället är det kallt blåsvarat bakgator och bombade taggar som gäller. Iklädd det nya getskägget är Bubba själv på en av bilderna som plockad från en fotosession för Cypress Hill.

Det är ungefär här problemet med The Charm ligger.

Debuten Dark Days, Bright Nights hade rötterna långt ner i söderns Hillbilly-land, inte minst i den strålande avsparken i Ugly där Timbaland kastade ut sitt nya, vita rapfynd i strålkastarljuset. Men det var först med andra albumet, lysande Deliverance, som den potential som skönjdes i stall Spraxxx/Timba verkligen fick blomma ut. Gospel och beat, med precis lagom mycket smak av betong, blev resultatet. Och en av de bästa skivor som spelats in det här årtusendet.

Nu är det 2006. 11 nya låter. Ingen Tim. Eller i alla fall nästan.

Egentligen borde det här inte spela någon roll. Söderfanan hålls ändå högt med tanke på att Organized Noize tagit hand om rätt många. Outkast-Big Boi har rattat en. Det borde alltså kunna svänga precis lika bra som tidigare.

Istället har Atlanta-klicken av någon outgrundlig anledning fått för sig att de måste vara trendiga. Och såna tankar är alltid ett tecken på att man inte längre leder utvecklingen utan försöker springa ikapp. På The Charm stavas förebilden ”crunk” och Wait (The Whisper Song).

Det går sådär. Framförallt blir det sådär intressant.

Det som är det riktigt tråkiga med The Charm är att svängskördetröskan Organized Noize kört fast i en synnerligen halvtråkig plogfåra. Det som börjar rätt lovande med Represent haverar rätt snart. Det som hade kunnat bli en snygg ghettoballad (alternativt ett schysst brölmöte) blir bara nedstrippat händelsefattigt, även med Killer Mike och Coool Breeez som gäster. As the Rim Spins snuddar lite vid såväl Ugly-spattandet som flaktonerna från Deliverance, men saknar i slutänden såväl tyngd som känsla. Wonderful är en betydligt roligare historia, men är även den mest bara en blek kopia av tidigare Bubba-toppar. Och Organized-toppar också, för den delen. Sedan funkar crunkballaden That Man (med obligatoriskt gästinhopp från Sleepy Brown) också hyfsat.

Som tur är finns det två saker som talar till Organized Noize fördel. Dels att deras produktioner, till och med de sämsta, är betydligt bättre än de flesta andras bidrag. Riktigt långt ner i tunnan finns Jason ”Koko” Bridges rätt genombedrövliga smetballad Run Away och Mr. Colliparks aptråkiga Ms. New Booty (med obligatoriskt viskande från Ying Yang Twins). Det andra som talar för Organized Noize är att de trots allt står bakom The Otherside, med brölande från Petey Pablo.

Men till sist hamnar även The Otherside i skuggan av skivbolagbossen Big Bois insats på Ain’t Life Grand. What’s Going On möter blaxplokeyboard och snygg sång från Scar. Det är ju så jag hade hoppats att The Charm skulle låta.

För Bubbas tredje album är tillbaka till ruta ett. Den största bristen med debuten var att det kändes som att det var en ”Timbaland presenterar”-historia där Bubba själv fick komma in i slutet och köra sin grej efter Timba-manus. Deliverance kändes betydligt mer som ett album mellan likar, där det bästa från producent och artist togs till vara. Nu blir det återigen ett album som tyvärr inte känns Bubba Sparxxx någonstans, egentligen.

Och Timbaland. Jodå, han är med på ett hörn. Ett hörn som är bättre än de flesta andra bidrag på The Charm. Men hur snygga stråkarna än är på avslutande Hey! går det inte att komma ifrån att även här är det rätt långt till det bästa material han signerat.

Förhoppningsvis kommer såväl Bubba som Timbaland att ta sig i kragen nästa gång. Det behövs.