Med jämna mellanrum stöter jag på låtar som jag borde gilla. Låtar som jag vet att jag verkligen borde gilla. Alla ingredienser finns där, men trots det klickar det inte. Det där obeskrivbara som behövs finns inte där, utan att man kan sätta fingret på vad det överhuvudtaget skulle kunna vara.

Unais Oh You and I var en sån låt.

Trots rätt många försök, eftersom jag hade läst hyllningar av den i, som det kändes, nästan vart och vartannat internethörn, blev Oh You and I aldrig mer än ”okej”.

Jag vet faktiskt inte om Oh You and I har blivit bättre, men nu känns öppningsspåret på Unais andra album lika självklart som självförklarande. Nu gör musiken jobbet och jag behöver inte försöka programmera mig själv till att tycka om. Men mer än något tror jag att alltihop beror på att Oh You and I hamnar i helt rätt omgivning på A Love Moderne. En omgivning som lyfter fram det där som saknades tidigare.

A Love Moderne är ett väldigt homogent album där tvära kast och stora gester aldrig släpps över bron. Allting är snyggt paketerat och varje ljud utlagt med pincett och mikroskop. För det är ju trots allt under ytan, mellan detalj och nyans, som A Love Moderne lever. Och bubblar.

Den stillsamma storm som Unai släpper loss under drygt 55 minuter växer fram i ett digitalt land byggt av tech och house, med lite försynta flörtar med dub långt bortom horisonten. Det som börjar i digitalknaster kastas hänsynslöst ut i armarna på ett stadigt umpsh-da-umpsh-beat. Kallt mekaniska handklapp kläs i knorrande piruetter. Orden i den mässande visksången smälter samman till en massa där bara ekon och desperation finns kvar.

I’m alone at home. Vackert och intensivt.

Inte helt oväntat är A Love Moderne ett album för hörlurar. Och i mitt fall dessutom nätter. Varje gång jag har försökt lyssna vid andra tillfällen och med andra förutsättningar har musiken slitits sönder innan den knappt hunnit lämna högtalarna. För bristen på de stora gesterna gör musiken också otroligt sårbar och jag kan ibland inte låta bli att önska att Unai tillåtit sina skapelser att blomma ut mer, som när Metro Areas stråkar blev explosioner i såväl dynamik som färg. Eller de vemodseuforiska crescendobyggen som fanns på Luomos The Present Lover. Allt det här finns ju på A Love Moderne, men ibland kan jag önska att några säkerhetsventiler hade plockats bort.

Kanske är det just därför som avslutande Exit Wounds så fullständigt mitt i prick sammanfattar mina känslor. Några haltande ljud stapplar in framför en pistolduellskuliss av en nynnad melodi på en mörk gata samtidigt som en ljuduppgång spricker fram genom den sprakande digitalridån. Sången driver fram utan att riktigt följa någon given rytm, vilket inte är så konstigt eftersom själva rytmen släpar sig fram ur fas med sig själv. Allting växer sig allt starkare. Allt tydligare.

Och så blir det tyst.

Musiken försvinner och den ångvältsmullrande tystnaden vräker sig över mig. Bestulen på den sista kicken.

Men samtidigt som jag kan tycka att A Love Moderne kunde vara så mycket mer är den när det kommer till kritan en fascinerande och suggestivt vacker resa. Musik att låta sig förföras av.

Att jag dessutom bestämt mig för att Steps to Heaven Are Steps to Me måste vara en hyllning till Ken Laszlo är förstås egentligen en detalj i sammanhanget.

Pluspoäng för det, oavsett vilket.