Det krävs något alldeles extra för att göra en egen mässa. Jag vet inte vad, men att det gör det är jag ganska säker på. Tommie Sewón har gjort det, utan att slå sig för bröstet. Utan att komma med pekpinnar och definitioner. Han kommer inte med svar, utan väcker frågor.

”Mässa för ambivalenta” består av tretton poplåtar. Moderna psalmer och sånger som känns befriande lätta. Tommie Sewón skriver mig inte på näsan, påstår inte något utanför sig själv, ställer mig inte inför några val. Istället delar han med sig av tankar, känslor och frågeställningar som berör mig.

Helheten följer någon liturgi jag inte har koll på och jag vet att releasen för skivan gjordes som en mässa. Men låtarna fungerar alldeles utmärkt var och en för sig också. Finfina akustiska eller sparsmakat arrangerade popsånger i ett landskap där andra jämnåriga låtskrivare som Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck rör sig.

Några av sångerna har följt och hjälpt mig igenom de sista sursega vinterveckorna. Fantastiska programförklaringen ”Psalm för ambivalenta” har tagit plats bland mina nationalsånger.

”Vi bygger inte några kyrkor
Marscherar inte med banér
I öppenhet finns våra styrkor
Vi ser vad andra också ser”

Sprudlande ”Drabba mig” låter som allt annat än den nattvardsbön Tommie Sewón skrivit den att vara, tänker jag fördomsfullt. Här finns inget av det tunga allvar som fått mig att vända ryggen åt kyrkan. Inga lagar och regler. Istället hundra procent mänsklighet.

”Jag är rädd för ett liv som nöts bort bland detaljerna
att jag ska blanda ihop ansvar med attiraljerna
de nya krav som kommer med det man äger och har”

Ett par av låtarna går längre in i en tradition än jag är beredd att göra, men de flesta går åt rakt motsatt håll. De öppnar dörrar på vid gavel, blåser som ett korsdrag genom rum som behövde fyllas med nytt syre. ”När vi samlas i sorgen”, som är skriven som en särskild förbön i samband med flodvågskatastrofen julen 2004, är något av det mest hoppfullt ledsamma jag någonsin hört. Med ett avslut som är så vackert att hälften vore nog. Och avslutande trion ”Himlen och jag”, ”Gå med solen” och ”Den stora gåtan” skickar ut mig i sommarhalvåret 2006 med ett brett leende på läpparna.

Livet är inte något straff. Inte en synd. Snarare en gåva, eller en gåta. Kanske är det den insikten som krävs för att göra en egen mässa.

Utan att för den skull bygga en kyrka.