The Charlatans har tagit så många steg bakåt att det nästan skulle gå att tro att det stod 1992, eller åtminstone 1997, i almanackan. ”Simpatico” är en, just det, sympatisk skiva som inte är det minsta märkvärdig. The Charlatans testar egentligen inga nya vägar alls. Det blir en skön trekvart för gamla fans som inte söker utveckling.

Och varför inte? Hellre det här än gyttret på mediokra ”Up at the Lake” eller ännu ett snedsteg som ”Wonderland”. Tim Burgess soloutflykt ska vi väl inte prata högt om än? Vi väntar tills efter preskriptionstiden.

Så när Primal Scream verkar vara på väg rakt ner i det boogierockträsk de förlorade sig i strax innan de hämtade andan och formen för sista gången nöjer sig Charlatans med att bara göra det de gör bäst – groovig gitarr- och orgelbaserad britpop.

Ska man nödvändigtvis leta efter någon liten gnutta utveckling finns den i att de uppenbarligen lyssnat på en hel del dub sen sist (och då i synnerhet Augustus Pablos möten med King Tubby). Inte så att resultatet blivit någon ”Vanishing Point” för det.

”Simpatico” placerar sig helt enkelt tryggt i närheten av ”Tellin' Stories”, ”Up to Our Hips” och ”Between 10th and 11th”, men inte lika högt som ”The Charlatans” och ”Us & Us Only” eller för den delen ”Some Friendly”. Tryggt och beskedligt utan att rubba någons cirklar.

Retrofest för britpopnostalgiker i åldern 30+ helt enkelt.