Det känns som att det finns något ironiskt med hela ”Are You Scared to Get Happy?”

Ett omslag som skriker grådaskigt och kornigt engelskt åttiotal, en era där The Smiths hela tiden väntar runt hörnet och sätter tonen med en självutlämnande bitterhetspop. Men samtidigt en tid där det gråa svepts in i ett nostalgiskt skimmer, framburet på Saint Etiennes nittiotal. Ett omslag prytt av en man som aldrig varit mer ensam än just vid det där gatuhörnet, omgiven av människor som inte förstår. Människor som lever helt vanliga liv och som aldrig stannar till och funderar på om det verkligen inte finns mer i livet än det som ryms i portföljen. Som om lyktstolpen som klyver bilden är en gräns. Att lyckan skulle kunna vänta på andra sidan, men osäkerheten att det kanske inte alls är så håller mannen tillbaka. Are you scared to get happy?

Sinnebilden av en alternativpoppare fångad i ett fotografi.

Samma språk talar typsnittet på konvolutets baksida. Och urvalet av musik. Det är lite bossajazzflörtar, fjäderlätt pianopop, sång på franska, melodisk electronica, bubblande elbadspop, svajig och tunn sång, hembränd handklappskänsla, malande gitarrväggar samt electropop som (likt The Knife) gått från att hämta sin inspiration från åttiotalets syntpop till att ösa ur källan av Kompakt-techno och trance. Och så förstås helt alldeles vanlig mjukispop. Att Differnet återvänder till sin debut och återanvänder ljuden av slående fågelvingar till deras egen version av The Embassys ”It Never Entered My Mind” känns på något sätt som mer än något annat kärnan i den här samlingen.

Om man vill är ”Are You Scared to Get Happy?” nämligen på många sätt lika förutsägbar och inrutad som någonsin den rockmusik som människorna bakom Friendly Noise avskyr med passion.

Men sen kan man förstås se ”Are You Scared to Get Happy?” på ett helt annat sätt. Konstatera att omslagsbilden är lika vacker och enkel som mångfacetterat poetisk. Och att urvalet på samlingen är en utmärkt sammanfattning av var en stor del av den mer alternativa svenska popmusiken befinner sig 2006, på samma sätt som ”Risky Dazzle” förra året.

Som alltid på samlingar av den här typen, där den förhållandevis homogena musiken ändå spänner mellan rätt skilda musikaliska dekorer, finns det förstås musik jag inte skulle sakna om den plockades bort. Testbilds ”Landfall” fungerar fint fram till dess den kollapsar i hamrade gitarrer och bara blir tråkig. Samma öde drabbar Discolors ”Falls Angel”. Dianas Tempels ”It'll Be Different This Time” är fullständigt sockersöt, men samtidigt tyvärr rätt platt. Majessic Dreams svävar iväg mot det ofokuserade landet precis som Sartos ”Den vita staden” och The Streams ”Sometimes” (som jag trots det gillar ibland när jag lyssnar, jag tror det beror på ekona av Flangers senaste New Orleans-jazzexperiment).

Desto roligare är då de stunder när det är rätt klassiska poplåtar i lite mer elektrofierad kostym som ritar upp vägen. FIELDS molnstudsande ”Cola” öppnar därför upp ”Are You Scared to Get Happy?” precis alldeles rätt för mig, på samma instrumentala sätt som Radio Depts ”Mad About the Boy” bjuder på lite längre in i samlingen. Bland de övriga bra låtarna finns alldeles särskilt mötet mellan Lars Blek och Action Biker där såväl acid-knorrande som trance-ljud sätter scenografin. Nicolas Makelberges finstämda ”Johnny Johnny” är jag också lite extra svag för (som faktiskt inte är Prefab Sprout-låten under annat namn, ”Goodbye Lucille #1″ hade bytt namn till ”Johnny, Johnny” redan när den släpptes som singel). Och det riktigt stora utropstecknet på ”Are You Scared to Get Happy?” är också den en cover. När Flow Flux Clan ger sig på The Cures ”Fascination Street”, i original ett svulstigt ljudväggsmonster, blir det struttigt kaxig electropop lika tillbakadragen som självklart snygg.

Sina svackor till trots är ”Are You Scared to Get Happy?” en riktigt trevlig bekantskap. Och som vanligt kommer du säkerligen att hitta helt andra favoriter än jag.