Dogbreaths andedräkt luktar som om de precis käkat döda viggar utanför Oskarshamn. Per Åhman låter som en försupen och bortrökt Chris Cornell (nej, det är inte en diss – jag menar när han var bra). En skränig bluesgitarr larmar och ett stompigt slamrigt komp är enkelt men med en groove som sätter sig i kroppen.

Det är skönt när det är enkelt. De bara kliver på liksom. Ingen pardon. Titelspåret ”Taste It!” låter helt sinnessjukt. Per låter som han sitter som en fet pascha längst fram på en scen där hans band ramlar över varandra bakom för att bara spela ett riff till, ett trumslag till, ännu ett ackord. Skynda! Det räcker inte! Mer! Nu! Hårdare! Smaka!

Det är blues som de själva placerar geografiskt mitt emellan Mississippis delta och Hill Country. Om jag bara hade hört dem spela utan att veta något om dem hade jag inte blivit förvånad om de kom från Schweiz och gav ut skivor på Voodoo Rhythm. För det är så det låter. Records to ruin any party, som Voodoo Rhythm skriver själva. Men det är faktiskt vanligtvis tillrättalagda Rootsy som gjort kulturgärningen att plocka upp Dogbreaths tidigare endast hembränt egenutgivna version av ”Taste It”. Det ger dem en stjärna i min bok.

Vänner av The Jon Spencers Blues Explosion från deras år på Crypt Records borde plocka upp plånboken. Det var länge sen ni hade så här kul.

Sen att skivan väl harvar en aning på slutet det ser jag gärna mellan fingrarna med. Herregud. De har redan då gjort nog.