Sophie Rimhedens tredje album ringades på något sätt in väldigt snyggt. Innan albumet landade första smakprovet i och med ”Can You Save Me?”, med gästinhopp av Annika Holmberg, som gratissingel på Sophies egen sida. Ett tag efter det att albumet så släpptes kom Sophies julklapp i form av ”Xmas on the Dance Floor”. Även denna som gratissläpp och även denna gång med hjälp av en kollega – den här gången Sofia Talvik.

Men mer än något annat förenades de båda låtarna av de faktiskt är några av de bästa Sophie överhuvudtaget spelat in. Varandras stämningsmässiga motsatser på sätt och vis, ”Can You Save Me?” med sin återhållsamma lycka tillbakahållen av rädslan att bli bränd igen och den nästan euroforiskt bubblande ringdansen i ”Xmas on the Dance Floor”.

Och framförallt väldigt, väldigt poppigt.

Sedan experimenten på ”Hi-Fi” har Sophie letat sig allt närmare mer traditionell pop. På förra albumet fick melodierna och ett lätt vemod en betydligt större roll än på debuten. Det, tillsammans med det som ”Can You Save Me?” bjöd på, fick mig att hoppas på det den här gången skulle bli ett möte mellan det bästa från ”Hi-Fi” och det bästa från ”Miss”, där helheten vida skulle överträffa delarna.

Till viss del blev det så. Precis som tidigare skrapar och sprakar det. Leks med röster och rytmer. De där typiska Rimheden-signaturerna. Och visst finns popmelodistrukturerna från ”Miss” där i allra högsta grad.

Med det blir aldrig riktigt den gnisterskvättande sammandrabbning jag hoppats på.

”Sophie Rimheden” fullständigt dräller av väldigt snygga detaljer. Cellon i ”Queen of the Night”. De klippta stråkbyggena i ”Never Ever”. Röstlekarna i ”Daydreaming”. De kollapsade rytmerna i frijazzvibbande ”Never Hope”. Små, och ibland stora, saker som dyker upp och förgyller genom hela albumet. Men någonstans känns det också som att saker och ting tyvärr går lite på halvfart. Som att det trillar lite mitt emellan knasighet och poppighet utan att vara varken eller. Och utan att plocka de bästa delarna från respektive stol.

Det som jag känner att jag saknar i flera av spåren på ”Sophie Rimheden” blir så väldigt tydligt i och med skivans bästa låt, Marit Bergman-duetten ”Days Go By”, med sitt driv och sin svängigt bångstyriga champagnekorksslinga som sakta vävs in i klädsamt regntunga stråkar.

”Sophie Rimheden” är därför mer än något annat mer av samma lika, utan att riktigt ta något bestämt steg åt något håll alls, nästan som att Sophie valt att säkra lite. Det här känns särskilt onödigt med tanke på att Sophie verkligen kan om hon bara vill.

Framförallt är Sophie som allra bäst när hon inte alls spelar på säkerhet, utan bara kör över alla säkerhetsventiler som försöker slå hål på trycket.