Du kommer älska den. Om du är det minsta svag för banal, enkelspårig och larmig brittisk rock. Mig har den påverkat på samma sätt som The Coral gjorde med sin debut. De tre tonåringarna i The Subways har gjort en i alla avseenden knäckande debutskiva. Och med det menar jag inte att de bägge banden nödvändigtvis låter likadant.

Jag blev kär när jag såg videon till ”Oh Yeah” i somras. En treminuters historia som fångar allt det bästa rock har att erbjuda. I såväl bild som ljud. Men, sen glömde jag bort The Subways. Kan inte påminna mig om att jag läst om bandet i svensk press.

Men när jag för någon månad sen fick The Chalets ”Check In” i ett kuvert från redaktör Ström kom jag på att jag måste införskaffa The Subways. Några dagar senare dök även den skivan upp. Och sedan dess är det bara The Subways jag lyssnat på.

”Young For Eternity” är en skiva som sammanfattar allt som får mig att gå igång på något så simpelt som rockmusik. Den är valpig och sjuder av liv och energi. Hoppar upp och ned och formligen skriker KOM IGEN KATTEN, DET SVÄNGER JU! Blåögt naiv pulserar den på ett sätt som bara en debut kan. Oförstörd och viljestark. Inspelad av ett band som fortfarande har visioner.

Redan i inledande ”I Want To Hear What You Have Got To Say” sätter The Subways ned fötterna hårt. I en knapp minut är låten akustisk när Billy Lunn sjunger första vers och refräng. Sen kommer ett oemotståndligt trumsväng och studsande bas in och lägger grunden för ytterligare två och en halv minuts toksväng. Ett toksväng som lyfter som en raket Charlotte Cooper tar över sångmicken i tredje versen. Knäckande på alla bredder och ledder.

Sen kör de på. Larmiga låtar som ”Holiday”, ”Rock & Roll Queen”, ”Young For Eternity” och ”Oh Yeah” skickar iväg stenhårda, men kärleksfulla, sparkar i förstenade rockrövar. Barnsliga poporgier som ”Mary” och ”With You” får mitt ansikte att spricka. Smått stadionepiska ”Lines Of Light” och ”She Sun” tar ned tempo och intensitet men låter fortfarande enormt bra.

Hela skivan igenom håller The Subways greppet om mig. Tre tonåringar. Två är bröder. Två är tillsammans. De gör musik som antingen får sura gubbar att skriva bittra recensioner. Eller vilja ta på sig jeansen, ta av sig tröjan och ställa sig i rampljuset. De slog igenom när de vann bästa platsen på Glastonburys scen för osignade band 2004. De har turnerat stenhårt och spridit sina demos flitigt. Nu går de som tåget hemma i England.

Säg The White Stripes, Caesars Palace, The Coral, Foo Fighters, Oasis, The Hives, AC/DC, The Facer, The Vines, Von Bondies riktigt snabbt tio gånger i rad. För svårt? Säg The Subways en gång istället.

Det räcker. Du behöver egentligen bara lyssna när Charlotte Cooper tar över sången i ”Oh Yeah” för att förstå.

The Subways är bäst!