När Anthony Hamilton släppte ”Comin’ From Where I’m From” 2003 blev han smått geniförklarad av både kritikerkår och den stora publiken. Framgångarna ledde till att en del av hans tidigare material uppmärksammades och gavs ut på skiva under titeln ”Soulife” 2005, samt att den bortglömda debuten ”XTC” började efterfrågas. Anthony Hamilton är nu en av den moderna soulens frontfigurer och har blivit ett coolt namn att referensdroppa sådär i förbifarten.

Med all rätta, får jag säga.

Hamilton har inga problem med att uppfylla de högt ställda förväntningarna efter ”Comin' From Where I'm From”. Det är svårt att säga annat när man lyssnar på ”Preacher's Daughter” som han gör ihop med frugan Tarsha' McMillian. Ödesmättat piano ger tyngd åt hårda ord. Även titelspårets bittra redogörelse för människors självupptagenhet lever upp till förväntningarna. När han tar fram falsetten i ”Never Love Again” och sjunger om sitt trasiga hjärta och manliga svårigheter är en annan höjdpunkt. Likaså den vackra och personliga psalmen ”Pass Me Over”.

”Ain't Nobody Worryin'” är ett stycke genomarbetad och snygg soul, och egentligen förtjänar varje låt eget utrymme i en recension. Undantaget är glad-reggaen ”Everybody”. Den är dålig. Punkt.

Vid Hamiltons sida, eller snarare bakom spakarna, syns bland andra James Poyser, ?uestlove och givetvis Raphael Saadiq. De hjälper Hamilton förvalta arvet han bygger på utan att lyssna sig döva på 30-årig musik. Resultatet blir nutidsmusik med lång hållbarhet.

Jag behöver inte hävda några trötta jämförelser med gårdagens storheter. Anthony Hamilton låter inte som Bill Withers, Al Green eller Donny Hathaway. Han verkar inte i Aretha Franklins anda och han är inte ”den nya D'Angelo”. Den här gången har han bevisat att han står över liknelserna. Han är sin egen och om 30 år kommer det vara hans namn folk använder för att förklara hur ”riktig” soul ska låta.