Eftersom Randy släppte en rätt fisig skiva i höstas som bara Patrik Hamberg och Peter Dahlgren gillade behövde jag något för nerverna. Något som skränar för skränandets skull och som kan gör en punkrockhook som om det vore popmusik. Och jag hittar nästan vad jag verkligen behöver i The Beautiful New Born Children.

”Hey People! är skränig och valpig (new born var det). Gitarriffen larmar längst fram i mixen, tätt följda av skramliga trummor. Michael Becket (Kpt.Michi.Gan) tävlar om uppmärksamheten med sin sång, men vinner långt ifrån alltid. Det är utmärkt. Hey / Wait / I got a new complaint stjäl han i inledande ”Do the Do”. I'll do it all again cause it makes me feel allright / I'm feeling good, I'm feeling fine, I'm okay, and I don't really give a fuck about what you say fortsätter han i ”OK, Allright, Fine”. Toppen. Men allt det där kvittar också. För det skulle räckt med krokarna och ett och annat hey då och då, som de levererar med ära. Det är inte för dess intellektuella briljans som ”Hey People!” har existensberättigande. Det är tvärtom.

Det är dumt och enkelt. Ett riff, stärkarna uppvridna mot tio hela tiden. Det är helt utan nyanser. För vad ska man ha nyanser till om man bara vill spela punkrock tills fan tar en? En känsla räcker. ”Hey People!” är ett skönt utbrott uppdelat på nio spår och tjugofem minuter. Lagom mycket. Lagom engagerande. Lagom urblåsande. Lagom harmlöst. Det förändrar inte världen. De förändrar antagligen ingenting. Skönt. Just nu.