Paris kulturhus Centre Pompidou höll i höstas en utställning om Dadaism. Den första bilden vid entrén var den berömda ”Dada löser allt”. Bilden föreställer planeten jorden, upphissad i en lyftkran. Texten lyder: Ge oss en tillräckligt stor kran, och vi ska lyfta hela världen. Det var den mest ambitiösa samlingsutställningen på ämnet hittills, nästan med en gnutta storhetsvansinne. En kvadratkilometer av en våning, från vilken Eiffeltornet ser liten ut, tillägnades den avskalade bild av mänskligheten som är Dada. Att Dadaism också var musik är mindre känt. Därför släpptes också en samlingsskiva, och det här är en recension.

I ”Dada och musiken” ingår musiker och konstnärer som någonstans i sin utveckling betecknade sig som dadaister. Skivan konceptualiseras med frasen: så här låter Dada. Termen konstmusik kommer till ytan, men här är det inte fråga om konstmusik i dess bredaste bemärkelse, utan om olika ljud från en och samma genre. Det ger till en början ett splittrat intryck; enkla pianostycken uppblandade med kakafoni, avskalad poesi på olika språk och man undrar varför samma röst läser dikter av olika författare. Men redan vid första genomlyssningen går det att uppskatta enskilda styckens genialitet.

Överraskande nog inleder Erik Satie med en trumpetfanfar. Hans återkommande enkla pianokompositioner låter improviserade; tonerna är som en japansk maträtt, eller tuschteckning. De är antydningar till synes utplacerade i tomma luften som ändå berättar en melodi. Tydligen var detta en inspirationskälla för Dadaisterna, kanske när Kandinsky skrev om behovet av abstrakt konst, eller när Duchamp fick idén till sin glasmålning ”La marièe mis a nu par ses célibataires”, som gäckat konstvetare i årtionden. Saties pianostycken är en meditation som kan inspirera till genialitet eller galenskap. Ibland kommer revolutionen i stillsamma, subtila kläder.

Germaine Albert-Birot låter under några sekunder som Satie. Men hans piano byter stämning, till synes ljudbild och skönheten avbryts av skarpa mollackord. Ett grepp som idag återkommer inom avant garde. Många dadaistiska musiker använder kontraster på detta sätt, vackra utopiska melodier ändrar karaktär eller rentav dödas. Min personliga favorit blir Honegger med sin musik för möblering. En av versionerna påminner om en alternativ version av signaturmelodin till ”The Simpsons”. En annan version består av korta skönmålande fraser, förväntansfulla på ett sätt som får mig att vilja riva sönder mina tavlor, eller skriva om mina dikter. Alla dessa modernistiska konstmusikstycken från 20-talet gör att skivan bibehåller sin sofistikation.

Poesin är prosaisk, på franska och italienska, eller fonetisk. Dikter av Hugo Ball och Max Ernst kontrasteras mot Raol Haussmans fonetiska babbel. Vissa tror att barn som ännu inte lärt sig ett språk befinner sig i en magisk tillvaro, helt i sin egen fantasi. Haussman tycks befinna sig i detta tillstånd när han improviserar på olika ljud. Det komiska är den storslagna presentationen i början, där damer och herrar förväntas få höra dadaistisk filosofi av stor historisk signifikans. Genom att strunta i alla språkliga regler har han, helt enligt dadasofin, löst alla problem.

Dada-utställningens sista rum var vitt, med en liten strimma ljus närmast golvet. Att sitta i det rummet var en slags nakenhet, att vara med sig själv utan störande intryck. Det tycker jag är Dadaismens budskap till mänskligheten och enbart det rummet gjorde besöket värt besväret. Men det var ljud där också, någon viskade något. De flesta besökare gick in och ut ur rummet, de stannade inte för att lyssna. Men viskningarna säger något, och det är värt att lyssna.

Även på skivan är viskningarna mer bestående än de mekaniska kakafonierna, eller de storslagna kompositionerna. Här finns en likhet med avant garde-grupper som The Residents. Minimalismen har under 1900-talet varit revolutionens mest effektiva metod. Vem vill inte köpa en skiva som leder till sådana slutsatser? Ingen, vid sina sinnes fulla bruk, ignorerar Dada.