dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Atmosphere: You Can't Imagine How Much Fun We're Having
You Can't Imagine How Much Fun We're Having (CD) Atmosphere
2005
Rhymesayers Entertainment
8/10

Rapper Slug's Bleeding Hearts' Club Band

Lyssna

Sök efter skivan

Det är viktigt att alltid ha någon eller något att skylla på.

Så jag skyller på ”Seven's Travels”.

Jag vet inte om det bara var jag eller om det var någon slags allmän upphaussad stämning inför släppet av just ”Seven's Travels”, men alla tankar på en ny ”Lucy Ford” eller ”God Hates Ugly” åkte rätt snabbt ut genom fönstret. Visst fanns det rejäla höjdpunkter även på det albumet, framförallt den briljanta hyllningen till hemstaden Minneapolis, men överlag kändes ”Seven's Travels”…. sådär.

Därför noterade jag bara att Atmosphere släppte ett nytt album i höstas och la sedan den anteckningen i min mentala ”kolla upp”-hög. Den hann dröja ända till precis efter årsskiftet innan jag tog mig tid.

Så här i efterhand var det väl rätt korkat.

Atmosphere har ju alltid mer än något annat varit Slug och hans för det mesta uppfuckade relationer. Navet som Atmosphere har kretsat kring. Jag vet inte om det bara handlar om rätt musik vid rätt tillfälle, men ”You Can't Imagine…” känns inte bara som ett steg tillbaka till piggare form, utan också som kanske det Atmosphere-album där texter och musik backar varandra fullt ut som jämlikar.

En av anledningarna kan förstås vara att Ant och Slug svetsat samman ett album inte långt ifrån att vara ett mixtape med radiorattat murbruk. Men ”You Can't Imagine…” är samtidigt en upppiffad tidsresa som svischar förbi de senaste 25 hiphop-åren (och lite till) med inspirationshåven hängande ut genom passagerarsidans nedvevade fönster. M.O.P.-maffigt blås, Bomb Squad, ”Shwingalokate”, ”White Lines”, Disposable Heroes of Hiphoprisy, elektrohiphop-blixtar, skogshuggarscratch, Run DMC, smurfade soulsamplingar, Primo-rullande jazzackord, human beatboxande, KRS, klinkande pianon och körer inspelade genom ett sidofönster i den lokala baptistkyrkan, och klassiskt loopad break-hiphop med rötterna i sjuttiotalet. För att nämna några av busshållplatserna. Lägg till ett par orglar och basgångar införskaffade via en räd i Atlantics källararkiv och ”The Boomin' System” (skojigt nog ihopparad med en LL Cool J-diss).

Tidskapseln tar också mark i den Eminem-mörka ”That Night”, där Slug förs tillbaka till den Atomsphere-spelning där en sextonårig flicka våldtogs och mördades. Genom sammanbitna tänder väser Slug fram sina tankar om det som hände över ett hetsigt beat med desperata predikosoulsamplingar insprängda längs med det musikaliska begravningstågets tårfyllda frammarsch.

Men ett Atmosphere-album vore inte ett Atmosphere-album utan några typiska Atmosphere-texter. Och visst finns de.

Whatcha gonna do?
Slam doors? Break a glass? Maybe pass out on the kitchen floor with your naked ass?
She still makes time to hate me
But basically, I'm overbooked, no emotional vacancy
Complacenly seems so simple, like fuck it
Let me be the one you fight and call Mr Right
It's an addiction, bound to stick around
Cause a junkie won't bounce till he hits the ground

These drugs ain't as good as we wish they were
This buzz don't keep us from missing her
That love that built all of this emphasis
Spilled enough guilt to kill Electra and Oedipus

Så visst försöker Slug fortfarande supa bort skakningarna och abstinensen efter Henne som så många gånger förr.

”You Can't Imagine…” är en rejäl uppryckning från halvsvajiga ”Seven's Travels” som tyvärr försvann i den allmänna hiphopsmak som var 2005. Något som, kanske omedvetet, blir så väldigt tydligt i och med avslutande tregenerationsbrevskrivandet ”Little Man”, baserad på samma sampling som Juelz Santanas The Diplomats använde redan 2003.

Kanske sammanfattar det här ”You Can't Imagine…” rätt bra. Ett album efter och ur fas med sin trendsamtid. Men det spelar faktiskt ingen som helst roll.

Ola Andersson

Publicerad: 2006-01-20 00:00 / Uppdaterad: 2006-01-20 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3574

11 kommentarer

Kan inte annat än hålla med Ola. Han är uppe på fötterna igen. Riktigt bra skiva.

Medlem 2006-01-20 01:16
 

<arg skåning>/

Jag läste någonstans att atmospehere är som en eminem som gått i terapi för sin homofobi och sitt kvinnohat. Frågan är då, finns det någon mening kvar me det hela?

/<arg skåning>

Medlem 2006-01-20 09:33
 

kritivit hiphop = alltid usel, se loop troop, tre ess och sage francis

Medlem 2006-01-20 10:30
 

Vad tycker du är bra, Arg Skåning?

Medlem 2006-01-20 11:12
 

han gillar vinägerchips

Medlem 2006-01-20 11:24
 

HON gillar även Tomas Ledin har jag för mig att hon erkände förra året nån gång.

Medlem 2006-01-20 12:42
 

arg skåning: Då kan du ju glädja dig med att Slug inte är vit, han är lika svart som bob marley, om det nu är så viktigt för dig.

Medlem 2006-01-20 20:05
 

Hela diskussionen om vita eller svarta rappare är bara löjlig och rasistisk. Släpp den. Kan svarta inte göra rock då, eller vad är det frågan om?

För att återgå till skivan. "That Night". Fy. Fan. Vilken. Jävla. Låt. Jag höll på att börja gråta.

Medlem 2006-01-21 00:15
 

Slug är lika vit som en pepparkaka.

Medlem 2006-01-23 08:13
 

Mycket mycket bra skiva, bra recension dessutom!

Medlem 2006-01-30 12:21
 

Dessutom består Atmosphere av Slug och Ant, dvs PLURAL.

Medlem 2006-01-30 12:21
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig