En och annan millimeter-petimeter kommer säkert att sparka bakut när listan läses. Minst fyra av skivorna släpptes 2004. Tre av dem förvisso inte i Sverige förrän i år. En gavs ut 2004 även här för att återutges igen i år. Vi valde att inte vara så nogräknade och låta dem vara med i alla fall. Det var trots allt i år vi brydde oss om dem. Det var i år de räknades i vår värld.

För första gången sedan vårt första år har vi röstat fram samma etta som ni besökare. Skivan är också den enda som fanns överst på två av listorna som skickades in för räkning. Samtidigt fanns den bara med på sex av tretton röstsedlar. På lika många listor figurerade skivorna som hamnade på andra, tredje och åttonde plats. 26 av skivorna har bara fått röster från en röstande.

Då säger det sig själv att placeringen inte är så viktig egentligen. Se istället listan som 60 påminnelser eller tips från oss till er. Förhoppningsvis upptäcker du en ny eller gammal favorit.

Missa inte de personliga årssammanställningarna som delar av redaktionen valt att sätta samman.

1. Antony and the Johnsons ”I am a Bird Now”
Tio söta, hjärtknipande, underbara, transiga, sinnliga, bitterljuva, teatrala, minimala och dekadenta soulballader som kan få den mest hårdhudade heteroman att smälta som ett vaxljus, det är vad det här paketet signerat Antony and the Johnsons innehåller.

2. Robyn ”Robyn”
Kort och intensiv. Och ändå hinner Robyn visa upp breda delar av sitt register under de 38 minuter som skivan snurrar. Gitarrpop, sorgset vemod och hip hop samsas bredvid varandra. Singeln ”Be Mine” fungerar perfekt som just det. Det finns egentligen inte något spår på skivan som känns dåligt eller överflödigt.

3. Håkan Hellström ”Ett kolikbarns bekännelser”
Hellström en fantastisk poet. Orden är lite trubbiga och osnutna men ack så ljuvliga. De skulle kunna fungera på en poesiläsning men skulle aldrig låta så bra som när de kommer ut ur Hellströms mun med ett lidande eftertryck. Varje skiva blir bättre och bättre. Ett annat genidrag var att tillverka skivan med Björn Olsson och Daniel Gilbert. Olssons drömska atmosfärer med hummande körer tillsammans med Gilberts grymma gitarr fyller ut rymden runt Hellströms texter makabert bra.

4. Kent ”Du & jag döden”
Låtarna går runt, runt. Ofta utan egentlig refräng. De byggs upp av långa verser som kulminerar i crescendon snarare än att vara transportsträckor fram till en ny allsångskaskad. Ibland direkta som ett slag på käften. Ibland svävande som novemberdis.

5. Plantlife ”The Return of Jack Splash”
Om man tar hela funkhistorien och kör den genom samtidens hiphopfilter, grovhackar och sätter ihop delarna igen så landar man gissningsvis någonstans i Los Angeles 2004.

6. Murcof ”Remembranza”
Murcof är electronica för dom som inte tror. Musik att falla för, för dom som inte tror att elektronisk musik kan ge dem någonting. För oss andra är det redan njutning.

7. The Tough Alliance ”The New School”
Det som ser ut som en slapp intighet är en intellektuell utmaning. Antinorm. Naturligtvis vore det skittråkigt om alla gjorde såhär. Och om TTA fortsätter likadant i all evighet (kanske). Men det spelar ingen roll. Det hör inte ens hit.

8. Jenny Wilson ”Love and Youth”
Jennys röst är nasal, vibrerande och väldigt nära. Texterna handlar om vardagliga fenomen, om skoltiden, om årstider och om kärlek. Melodierna är relativt enkla men med härligt oväntade knorriga vändor som pockar på uppmärksamhet.

9. M.I.A. ”Arular”
På riktigt heter hon Maya Arulpragasam och gör sprittigt sprättig elektrostuds kokad på hiphop, ragga och grime. Dödligt effektiva beats och ramsor som sätter sig lika snabbt i huvudet som i nävar och arsle. Omöjligt att stå still till. Omöjligt att inte bli lycklig av.

10. John Legend ”Get Lifted”
Till skillnad från de flesta av John Legends samtida kollegor handlar det mer om soul med hiphop-touch. Inte tvärtom. Solskenshiphop och Alicia Keys-piano. En vandring genom cd-häftet är som att spola tiden tillbaka ett drygt decennium. Sobert och stilsäkert preppy-mode och motownphilly-frisyr. Svärmorsdröm och kostymgulligt gospelbarn, vandrade längst med kyrkbänkarna. Långt från pimpade bilar och nattklubbsvräk.

11. Frida Hyvönen ”Until Death Comes”
När man lyssnar kanske melodierna verkar enkla medan texterna är otroligt egna. Orden är personliga och så skruvat och humoristiskt raljerande om livet och om det frustrerande hjärtat. Frida kvider och sjunger med sin starka stämma; ”You never got me right!”

12. Martha Wainwright ”Martha Wainwright”
Musiken lever och ljudbilden är väldigt varierad. Oftast är den ganska enkelt uppbyggd, men ibland glittrar piano, stråkar och blås, och det blir myllrande, filmiskt och levande. Hon blandar, på ett kaxigt och eget sätt, pop med inslag av folkmusik, jazz och blues.

13. Shining ”In The Kingdom Of Kitsch You Will Be A Monster”
Återhållet och lätt frustrerat slarvar en slapp bassträng fram en takt. Ivrigt handklapp hjälper till och en trugande klarinett lockar ut melodin bara för att avbrytas av en hårt riffande ljudvägg och slamrande trummor. Crossovermetalproggjazz.

14. Mary J Blige ”The Breakthrough”
Först nu utstrålar hon samma övertygelse i glädjen och ljuset som hon förr visade i sorgen och svärtan. Även om hon gör det hon alltid gjort, soul med hiphop djupt i generna.

15. Laleh ”Laleh”
Fjorton låtar pop och visa på svenska, engelska och persiska. En kärlek starkare än all dumhet och ondska. Lalehs musik borde gå på export. Och import. Den borde integreras i varje hjärta som behöver värme här i ett kallt litet land där invånarna alltid vet bäst.

16. London Elektricity ”Power Ballads”
Själva kallar London Elektricity sin musik för ”fast soul music” vilket egentligen säger det mesta. Att använda termen nyskapande känns i allra högsta grad relevant.

17. Laakso ”My Gods”
Kompromisslöst kräver ”My Gods” precis så mycket tid det nu tar att hitta till det rätta stället, krypa innanför skinnet för att sedan stanna där länge, länge. Orkar man inte ge den tiden får man helt enkelt skylla sig själv.

18. The Magic Numbers ”The Magic Numbers”
I stort sett hela albumet har klockrena melodier, de är så fröjdefullt lättillgängliga, det tar inte emot någonstans. Lättillgängliga men inte lättuggade eller vattniga.

19. The Decemberists ”Picaresque”
”Picaresque” är som en Tim Burton-film i fiskartröja. En bröderna Grimm-saga. Det är kallt och rått och ensamt samtidigt som kitteln hänger över elden, Meloy berättar och The Believer lyssnar och gör anteckningar.

20. The Go! Team ”Thunder Lightning Strike”
Att lyssna på ”Thunder Lightning Strike” är som att läsa en spännande bok. Man kan knappt bärga sig innan man får lov att vända blad och när man väl vänt är det fortfarande lika spännande. Så spännande att man inte vill att boken ska ta slut.

21. System of a Down ”Mezmerize”
Kontrastrika skapelser som är hårda, men ändå melodiska och melankoliska. Hårt möter mjukt och ren sång möter skrik. De tar ut svängarna ännu mer. Extra allt, för att citera en pizzabeställning. De hårda partierna är hårdare, de gungiga gungar ännu mer, skivan dryper av melankoli och thrash metal-gitarrerna låter mer thrash metal än tidigare.

22. Final Fantasy ”Has a Good Home”
Mest av allt är det en ytterst blyg men oerhört rakryggad Owen Pallett som blandar perfekt arrangerade stråkar, solstrålar och magnifik allvarsam pop. I rollspelsformat.

23. Sharon Jones and the Dap-Kings ”Naturally”
Precis som sist bjuds det på verkliga kvalitetskompositioner. Soul i ordets ursprungliga betydelse. Låtar som känns som klassiker redan under första lyssningarna.

24. My Morning Jacket ”Z”
Tio sagolikt vildvuxna spår med de tydliga gemensamma nämnarna att de är storslagna, ekande och mystiska. Rymdcountry, sade någon. Självlysande, sade en annan. Helt jävla underbart.

25. Dangerdoom ”The Mouse & The Mask”
En mus och en mask. Superproducenten Danger Mouse och super-MC:n MF Doom. Snacka om dynamisk duo. Nördhiphop i 2D.

26. Arcade Fire ”Funeral”
Dramatisk popmusik med stråkar. Det fina med ”Funeral” är att den innehåller så många låtar som är så bra att de går att göra singlar av.
Läs om singeln: ”Neighborhood #3 – Power Out”

27. Randy ”Randy the Band”
Med sköna 80-talsinfluenser gör Randy punkrocklåtar som funkar 2005. Det är helt OK att dansa till ”Randy the Band” med benvärmare, för dansa känns rätt redan när skivan kickstartar med ”Punk Rock High”.

28. Jamie Lidell ”Multiply”
Lidell kastar sig friskt mellan genrer och uttryck men låter aldrig pastischartad. Det märks att allting är gjort med den största respekt och kärlek till förlagorna.

29. Kanye West ”Late Registration”
”Late Registration” är ett sånt där hiphopopalbum som bryter genom vallar. Inte för att det är så enormt fantasieggande som för att det lyckas nästla sig in i många läger. Och det ger Kanye en position där han har chansen att göra små stick för det han tror på. Garden är som sagt redan nere.

30. Bloc Party ”Silent Alarm”
Det Bloc Party lyckas göra är helt enkelt klockrena, svängiga poplåtar i ett ibland skräpigt, ibland skimrande ljudlandskap. Precis som namnet på albumet avslöjar gestaltar Bloc Party paradoxen i ett tyst larm.

31. Vashti Bunyan ”Lookaftering”
Ett bevis på att folkmusiken inte dog på 70-talet. Det är också ett bevis för att okonstlad musik inte är död och att det finns hopp för världen.

32. Angel City ”Love Me Right”
Glättig tuggummipop utan några större ambitioner att skriva ett nytt kapitel i musikens annaler, men samtidigt är steget till exempelvis Annie på många sätt bara bristen på kredd i de rätta rummen.

33. Platinum Pied Pipers ”Triple P”
Funk, soul, house eller hiphop? I Detroit spelar gränsdragning aldrig någon roll.

34. Madrugada ”The Deep End”
Vemodet och de stora gesterna som tidigare tagit gestaltat sig i blues, country, psykedelisk depp- och krautrock har hittat en form som är hård som granit, men samtidigt mjuk som en barnhand.

35. Nile ”Annihilation of the Wicked”
Episk och storslagen death metal i hastigheter där de närmast slår knut på sig själva. Tematiskt är det fortfarande egyptiskt så det räcker och på de flesta håll är det flest trumslag vinner som gäller.

36. Sigur Rós ”Takk”
Det tycks omöjligt för Sigur Rós att klämma ur sig något dåligt. De avtar aldrig att beröra, man behöver inte vara på något speciellt humör för att lyssna på ”Takk”. En skiva att spela när man vill försvinna någon annanstans för ett tag.

37. Sufjan Stevens ”Illinois”
De stora berättelserna om de stora männen, de stora händelserna och de stora städerna hamnar på en vardagsnivå, tar formen av barndomsminnen och blir nära och personliga. Och även om han gömmer sig bakom stora berättelser handlar allt i slutändan ändå om Stevens själv.

38. Sunn0))) ”Black One”
Många band hävdar att de bryter ny mark och tänjer gränser. Floskler som dyker upp i var och vartannat bands biografi. Just därför är det skönt att möta ett band som verkligen backar upp de orden.

39. The Cardigans ”Super Extra Gravity”
Rock-Cardigans fortsätter sin resa runt månen.

40. Kelley Polar ”Love Songs of the Hanging Gardens”
Finsnickrad stråktronica.

41. Coldplay ”X&Y”
Stadiumpop för melankoliker.

42. Burst ”Origo”
De har lyckats forma en smekande knytnäve, symmetrisk och organisk, men ändå hårt knuten. För trots melankolin är Burst inte rädda för att dra på med vare sig dist eller tvåtakt.

43. Mew ”and the Glass Handed Kites”
Steget rockigare och kanske lite skramligare. Det går fortfarande inte att missta sig på deras unika sound, i samma släktled som band som Flaming Lips eller Mercury Rev. De drömvärldar Mews musik sveper in lyssnaren i har blivit lite mörkare. Surrealistisk drömindie.

44. Daft Punk ”Human After All”
En idé räcker. Det är den sanning Daft Punk bevisar med ”Human After All”. Och att de inte behöver vara något mer än mänskliga för att göra just det. Det räcker att ha en bra idé. Don't overdo it, just do it.

45. O.C. ”Starchild”
Blåsoulig hiphop för finsmakare. Somrigt sväng med melankolisk touch. Musik att glida till i nedgångna och risiga skrotbilar med bakluckan fylld av bas. Och med drömmar fyllda av solsken och ett annat liv.

46. Pennebaker ”A New Skyline”
Där buttra metallmän och anemiska indieprinsar sitter och tänker på döden och vilka poser som klär den bäst, där skickar Pennebaker fram en bukett blommor och ett glas hallonsaft med en hälsning som helt kravlöst säger ”Välkommen”.

47. Sofia Karlsson ”Svarta ballader”
Dan Anderssons poesi omsatt till svärtade visor.

48. Devendra Banhart ”Cripple Crow”
När Devendra är färdiga med oss har han, förutom att ha varierat sin engelska med att sjunga på den mjukaste spanska, blandat gitarrplock med psykedelisk folk och singer/songwriter med svängiga popmelodier till en vacker ömtålighet.

49. Jaqee ”Blaqalixious”
Precis som Jimi Hendrix säkert inte mentalt förstod sina fingrar när dom befann sig på gitarren verkar Jaqees röst sakna kontakt med hennes hjärna. Så instinktivt, så träffsäkert och så förbålt snyggt.
Läs även konsertrecensionen från Hultsfred, från vilken citatet är hämtat.

50. Towa Tei ”Flash”
40 minuter mest dansant pop med mycket yta och kanske lite mindre djup. Passar som handen i handsken de dagar då man vill ha mest dansant pop med mycket yta och kanske lite mindre djup, alltså.

51. Draconian ”Arcane Rain Fell”
Sävligt och varsamt förs man fram genom vågorna på ett hav av självömkan och ren svart misär. Seglande under den gothanstrukna doomens flagg hörs Anders Jacobsons stämma ljuda mellan bränningarna.

52. Common ”Be”
Common tog ett par steg tillbaka och spelade in ett album som är så mycket hiphop det nästan bara går. Klassiska beat, soulsken och rullande texter. De som hoppats att Common skulle fortsätta sin resa ut i funkrockrymden blev förstås besvikna, men vi andra log ikapp med Common.

53. Anthony Hamilton ”Soulife”
Gamla soullåtar som till slut såg dagens ljus efter år bakom lås och bom i bortglömda arkiv.

54. kIN ”The Zombic Hunch”
kIN har gjort en vansinnigt trevlig skiva.

55. Son Volt ”Okemah and the Melody of Riot”
Jay Farrar står stadig i en amerikansk rocktradition som hämtar sin musikaliska inspiration ur country och blues. Och nog är det skönt när motståndet och upprorets sånger ibland blir vackra och dolska.

56. M. Ward ”Transistor Radio”
M. Wards mörka, skrovliga röst går upp i falsett, han visslar en stund, struntar i sången genom några spår. I tysta, rökiga rum och på promenader med stråhatten i hand på skräniga gator strömmar definitionen av lo-fi ur en transistorradio i bakgrunden och smyger sig på tills det bara är du, M. Ward and a little bit of Hi-Fi.

57. Architecture In Helsinki ”In Case We Die”
Australien är nästa Kanada.

58. Will Saul ”Space Between”
Saul har inte helt lämnat house- och technoinslagen, de finns ständigt närvarande men får trängas om utrymmet med så mycket mer. Analogt uppvärmda basgångar, österländska slagverksrytmer och lösryckta vokalsamplingar blandas med brutna beats, smattrande electro och framförallt, lite förvånande, djupt ekande dub.

59. Sibiria ”Norrlands inland”
Popstad Östersund.

60. Saïan Supa Crew ”Hold-Up”
”Hold-Up” känns om möjligt än mer dynamisk än tidigare skivor. För även om det är en större dos allvar bakom ett antal låtar finns lekfullheten kvar.

Personliga listor
Emelie Bååth
Kal Ström
Ola Andersson
Patrik Hamberg
Tomas Lundström