Kal skrev i kommentaren om sitt låtval till vår 13 asbra låtar 2005 att norsk jazz var skiten förra året. Onekligen en poäng sett till hur strävan att bryta sig ur inkörda mönster, som i till exempel Shinings fall, ledde till en fusion av traditionella jazzuttryck med rock och digitala beats. Inte alltid melodiöst och lättillgängligt men ständigt på jakt efter nya uttryck.

Svenska basisten Patrik Boman och hans Seven Piece Machine (pb7) experimenterar inte alls i samma utsträckning med sitt sound men kör för den delen inte heller på i uppkörda spår. Men här handlar det inte så mycket om att tvärt fjärma sig från klassiska jazzgrunder utan mer om en försiktig vidareutveckling av dem.

Däremot fortsätter de anslaget från förra släppet Johnny Mob in Deep City, nämligen att låta musiken vara en del av en deckarhistoria från de dystra gatorna i den fiktiva staden Deep City där Johnny Mob kämpar mot den onde Cyber Sam och karaktärer med namn som Honey Sweet och Uncle Abraham dyker in och ut ur handlingen.

Jag kan inte låta bli att tycka att det finns något väldigt tilltalande i att som pb7 våga köra loppet fullt ut och faktiskt försöka göra en film noir i jazztappning. Kopplingarna till historien finns där men det går också, om man inte köper konceptet, alldeles utmärkt att strunta i bakgrundhistorien och bara njuta av Deep City Blues rent musikaliska kvaliteter.

För Boman och hans sjudelade maskin, här utökade med sångare och ett antal musiker framstår stundtals verkligen som en maskin som kör över allt motstånd. En melodiös och tunggungande jazzmaskin framdriven av lika delar funk, blues och soul toppad med storbandsmuskler.