När man efter en lycklig tid på kärlekens gata stöter på deppigheten runt hörnet är det inte lätt. Det är för jävligt. Det spelar egentligen ingen roll hur länge man varit tillsammans med personen. Inte alls. Istället är det, som de som varit där vet, hur pass kär man fortfarande är som räknas.

För mig tog det hela slut snabbt. Likväl är jag fortfarande otroligt kär. Det går i vågor som för alla; vissa dagar är bättre, andra är värre. Ibland vaknar man på natten och känner hur den ångest man ständigt går runt med nu har en panikartad karaktär och pumpas med en väldans fart runt i hela kroppen. I sådana lägen vill jag bara försvinna och önska att jag aldrig mer behöva komma tillbaka till denna här värld igen. I ovannämnda situation känns det som om världen är slut och att jag lika gärna kan gå och dö eftersom livet efter detta ändå bara kommer vara ett enda stort tomrum.

Men. Jag lever fortfarande. Och jag ska inte säga att skivan jag ska recensera är den enda anledningen till detta; jag hade sannerligen inte tagit livet av mig i vilket fall. Men det hade varit grymt mycket jobbigare om jag inte haft en arm att ständigt gråta ut mot eller en röst att alltid kunna lyssna till när man varken vet ut eller in.

Om man inte fått veta på förhand vilken skiva den här recensionen skulle behandla hade nog många vid det här laget trott att Morrissey var the man with the mission. Men ni som varit uppmärksamma nog vet att det är Elvis Costello jag talar om.

Costello lyckas på ”My Aim is True” med något så komplicerat som att vara befriande enkel. Visst har även han ett gäng metaforer i bagaget, men där många andra gör felet att placera in dem på fel ställe så att man förlorar sammanhanget lyckas Costello så gott som alltid pricka precis rätt. Sedan spenderar han resten av tiden med att på ett okomplicerat sätt sätta fingret på precis alla bittra känslor man har i kroppen.

En sådan textrad är den här:
I said: ”I'm so happy I could die”
She said: ”Drop dead” and left with another guy

Raden ovan är ett praktexempel på hur Costello vet hur det känns. Han har varit där. Han talar av erfarenhet och är beredd på att öppna sig rejält för att få en att må bättre. Det där man själv har så svårt att sätta ord på kan Costello hjälpa en med. Han berättar gärna om det han varit med om över ett glas rött vin och en pizza och när han avverkat ytterligare en händelse i sitt långa liv mår man bättre. Man fylls liksom av hans distans och bitterljuva klokhet.

Why do you have to say that there's always someone
who can do it better than I can?
But don't you think that I know that walking on the water
won't make me a miracle man?

Frustrationen som Costello här beskriver är omistlig. Den träffade mig första gången som ett blixtnedslag och får mig fortfarande nästan att gråta en skvätt. Jag känner igen mig och det är det som svider allra mest samtidigt som det är den bästa känslan av alla. Det är när erfarenheterna delas med någon annan de verkligen gör sig nyttiga. Det är då man på allvar förstår att man faktiskt inte är ensam. Det finns tusen och åter som varit där före mig och det kommer komma tusen och åter tusen efter mig. Om man har den vetskapen med sig känns det lite bättre.

När skivan snurrat sitt sista varv och man precis lyssnat klart på den lysande ”Watching the detectives” sitter man där med tårar i ögonen och ett leende på läpparna jämte Costello. Man kan känna hans varma klapp på axeln och vet att man funnit sig en vän för livet. Hans bitterljuvhet lämnar en inte i första taget, eller i sista. Den sitter kvar. Och det är tryggt. Man vet att man har någon som alltid förstår. Som förstår precis och inte kommer med direkta lösningar men istället delar med sig av det han vet. Och det om något betyder verkligen något.