Jag förstår direkt, i öppningsspåret ”All the Angles”, varför Minneapolis City Pages utnämnde Robert Skoro till ”Artist of the Year” bara en månad efter att debuten ”Proof” kommit ut. Hans musik är perfekt anpassad till alternativ collegeradio och lagom känslig och djup för att kunna petas in i vilken ungdoms-tv-serie som helst. Är det här årets Rob Thomas? Jag ser förbi det så länge och lyssnar efter de referenser som nämns, The Shins, M. Ward och Iron & Wine eller något som tar mig bort från den första känslan.

På min utgåva finns tipset till radiostationerna att kasta på spår ett, två eller tre. Jag blir inte förvånad. För det är inte förrän halvvägs in i skivan jag hittar något som börjar intressera mig. Skoro spottar ut bullen i halsen och slappnar av. ”Old Friend” och ”China” med små försiktiga körer, intressantare arrangemang och lite falsett väcker mig ur radiodvalan. I den försiktiga ”Morning” når även texten fram och jag känner igen mig och ler åt ”I was thinking about making a move, but I rolled back over instead.”

Sakta vaggar ”That These Things Could Be Ours” fram allvarligt och småtjockt. Robert Skoro kan melodier. Han kan skriva texter som gör en varm. Han kan, på äkta Counting Crows-manér, sota ur lungorna genom ett par riktigt krävande höjningar. Men han kan inte behålla intresset hos en lyssnare genom en hel skiva.

Min syster önskade sig Rob Thomas senaste album i julklapp. Hon ska nog få Rob Skoro istället. Jag kommer billigare undan och hon får en betydligt intressantare röst, varmare berättelser, vackrare musik och dessutom en kille med tillräckligt mycket självdistans för att fläska på en riktig The Calling-brygga utan att plocka ögonbrynen och lägga slingor i håret.