”Denials, Delusions and Decisions” var en av de bästa skivorna som släpptes 2002. Damen jag ville höra mer av efter hennes medverkan på Jay-Z:s ”Unplugged” debuterade. Hon sjöng Patti LaBelle och mötte Black Thought från The Roots i uppgörelser om rätt och fel. Hon sjöng om att älska sig själv, om dumma män, lycklig kärlek, sårad kärlek, otrohet och vikten av att inte glömma sina släktband. Hon drog ut i slagsmål mot jobbiga brudar, hon svek sina vänner, hon undrade hur hon själv kunde vara så godtrogen och gå på hans skitsnack om och om igen. Hon var sårbar och hon var tuff. Det här var ingen örttedoftande mysig soullady som ville omfamna hela världen. Det var heller ingen juckande videobrud med trista texter. Det var Jaguar Wright. Jag föll pladask.

Sedan gick tiden. 2003 spelade hon på Roskilde och jag stod längst fram i den glesa publiken och grinade. 2004 såg jag henne på Jazz Café i London. Hon drack rödvin och blev fullare och fullare för varje låt. Hon pratade om krångliga skivbolag som ville att hon skulle ha en snällare framtoning och hur hennes skiva låg klar men inte föll direktörerna på läppen. En bootleg läckte på Internet, där storheter som Musiq, Ginuwine och Raphael Saadiq medverkade.

På något sätt löste det sig och i juli i år kom således ”Divorcing Neo 2 Marry Soul”. En snabb koll av låttitlarna visade att de flesta av dem återfanns på den läckande bootlegen. En snabb genomlyssning visade att mina högt ställda förväntningar förmodligen inte skulle infrias.

”Free”, det inledande spåret och förstasingeln, är en härligt förlösande och cynismbefriad komposition. Bitterheten känns långt borta. Raphael Saadiq-producerade ”Told Ya” är ett stycke hederlig lämna-din-taskiga-kille-R & B. ”Flower” visar att moderskärlek och stråkar är en fin kombination. Den börjar lugnt i klassiskt balladstuk och slutar med att Jaguar Wright vrålar taket av huset. ”Woman To Woman” är en lyckad pastisch på Shirley Browns dialoglåt med samma namn från 1974. Språket är grövre och tonen råare. Jaguar Wrights version verkar i nuet, istället för att blicka 30 år tillbaka. ”Do Your Worst” är nästan tolv minuter lång och får mig att önska att Jaguar Wright skulle jobba mer med den här typens avskalade lugna låtar, där hennes röst får förtjänat utrymme.

Men resten då? Tja, det smärtar att säga, men tyvärr hjälper inte ens Saadiqs övriga produktioner eller Musiqs och AAries delaktighet nämnvärt. Majoriteten av låtarna är dussinmusik liknande debutens enda halvkassa låt, ”I Can’t Wait”. Det är bra, men inte mer.

Jaguar Wright är fortfarande en av 2000-talets mest intressanta soulartister. Dock saknar jag långfingret, rivet och självklarheten den här gången. Jag saknar en motsvarighet till första skivans mästerverk ”Self Love”. Framförallt saknar jag en jämn och välplanerad skiva.