Hi-haten från ”Fine Time”, ekotrummorna från ”Round & Round”, gitarren från ”All the Way”, basgången från ”Mr Disco” och syntslingan från ”Bizarre Love Triangle”.

Klart jag gillar en mosaiklåt som ”Some Indulgence”.

Precis som tidigare fortsätter The Embassy att knåpa ihop sin synnerligen simpla och trallvänliga pop mellan elektriskt och akustiskt. Och de gör det bra.

Brian Wilson sågade The Beatles i en intervju med motiveringen ungefär att The Beatles musik var trist treackordspop utan någon större finess. Beach Boys musik var däremot, rent musikaliskt betraktat, betydligt mer nyanserad och mångfacetterad. I synnerhet allt arbete med stämsången.

Kanske skulle ”Good Vibrations”, med det i åtanke, framstå som ett mindre musikaliskt mästerverk i sin uppbyggnad och struktur om man klippte den i bitar och plattade ut alla delar på ett stort bord. Det förändrar inte det faktum att ”Good Vibrations”, för oss vanliga dödliga, framstår som några minuters simpel och trallvänlig gitarrpop. Några knäckande bra minuter, visserligen, men fortfarande simpel och trallvänlig gitarrpop.

Eller så här: jag är mer imponerad när det svåra känns enkelt (eller inte alls) än när det svåra gjorts för att verkligen upplevas som svårt. När de små, små detaljerna som bygger upp musiken bara finns där när man lyssnar lite sådär lagom engagerat, men som framträder, en efter en som små exploderande öronöppnare, ju längre ner man letar sig.

”Tacking” är full av de där små detaljerna som liksom bara finns där efter ett tag.

”Some Indulgence” hade inte varit samma sak utan det där, egentligen rätt omotiverade, stönet som flyttas omkring i såväl ljudbild som rollbesättning. ”Time's Tight” känns mest rätt intetsägande i ungefär tre minuter, innan Embassy flyger in brölsaxen från Prince ”Girls & Boys”, slänger in lite ”Radio Ga-Ga”-handklapp och låter allt bara rulla på i någon halvt fantastisk minut till. På precis samma sätt kommer en ukelele-burkig slide guitar in och stjäl hela ”Stage Persona” när huvudakten redan åkt tillbaka till hotellrummet. En charmig historia som ”It Pays to Belong” är som gjord att blomma ut i världens bästa poprefräng, bara för att kollapsa som en Hollywood-trailer när det blir på riktigt. I alla fall dess jag inser att ”It Pays to Belong” helt och hållet handlar om den tafatt blyga kärleksduetten mellan den svepande syntslingan och det bloppande klockspelet. Och även om ”Was That All It Was” är en av albumets bättre låtar redan till att börja med, så blir den många gånger bättre när någon råkar byta kanal mitt i alltihop och en konstgjord saxofon och en loopad kvinnoröstsampling gör ett gästspel från valfri househit anno 1991.

The Embassys musik låter väldigt mycket. Det känns som Abbas ande vilar över hela ”Tacking”. Popmusik där man fyllt varenda lite bit i varenda liten kanal med ljud utan att det för den delen förvirra sig iväg från den mest klassiska av poptrampande stigar ut i en snårig omväg av ljudkollaps.

Popmusik som inte ens skäms för charmiga tonårsrader som ”I don't give a toss / and that's because”.

Men någonstans saknas ändå det sista på ”Tacking”. Den korta halvtimmen till trots går The Embassy ändå på popmeloditomgång på sina ställen. Då låtarna inte lever upp till det delarna lovar. Och ja, jag har fortfarande lite svårt för Fredrik Lindsons röst på sina ställen.

Detta till trots är det svårt att inte övertalas av ”Tackings” bästa stunder. I synnerhet när The Embassy gör resan 2005-1989 tur och retur inte bara en, utan till och med två gånger. Först genom att klämma ihop hela New Orders ”Technique” på fyra minuter ”Some Indulgence” och sedan göra house av den riktigt gamla skolan i ”Lurking (With a Distance)” (Larry Heard-basen! Det metalliska klockspelet! Väs-hi-haten! Dump-dump-dump-kaggen! De ekande rösterna som smygs in! Um-da-um-da-um-da-house-pianot! De da-dum-da-dum-breakande trummorna! Den ylande syntslingan längst upp! Lite trummaskinseffekter inslängda för sakens skull! Den allmänt svajiga ljudbilden, som inspelad från en raspig tolva istället för en riktig mastertejp!).

”Technique” och Trax hela samlade ljudkatalog.

Klart jag gillar mosaiklåtar som ”Some Indulgence och ”Lurking (With a Distance)”.