När jag rotade runt bland mina skivor (som tyvärr ligger i oordnade högar), så föll Black Rebel Motorcycle Clubs ”Howl” ut på golvet.

Ja, just det. De släppte nytt, spelade på Nalen och försvann in i min biodynamiska massa. Försvann var ordet.

Så ligger då skivan där igen. Svart så klart. Men till innehållet något annat än vad jag väntade mig då och kanske vad jag väntar mig nu. Jag är tvungen lyssna igen.

”Howl” är nog bland det mest ojämna jag hört. Den innehåller rent fantastiska låtar, och en del långdragna bitar som mest tillfredsställer bandets egon (eller religiösa behov). Hela skivan är mer lågmäld än tidigare album. Bandet har flyttat ut från garaget till majsfältets kant och baptistkyrkans trädgård. Ibland är ljudbilden akustisk och förmodligen skulle vi höra en nål falla i de lugna folkmusikinspirerade gitarrplinken.

Det finns rockband som gjort en vandring till gospeln och bluesen. Det som först kommer i mitt huvud är väl Primal Screams halvmärkliga utsvävningar på 90-talet. Men BRMC gör något annat också. De närmar sig faktiskt en amerikansk vistradition. Ibland känner jag nästan kopplingar till Billy Bragg och Wilcos fantastiska samarbete runt Woodie Guthrie.

”Howl” bryter mönstret på ett intressant sätt. Men det hade helt klart räckt med en sexspårs-ep. Ja, det hade till och med funkat att bara köra de sex första låtarna på ”Howl” rakt av; när skivan fortsätter blir jag bara mer och mer övertygad om att Alannah Myles är inblandad och drar sin sträva sammet över något som kunde ha varit riktigt bra. Och kort.

Men det kanske inte är någon som bryr sig idag?