Det är inte utan ångest jag sätter mig för att recensera den nya samlingen med låtar ur Allan Edwalls rika och känslosamma visarkiv.

För hur sätter jag betyg på Allan Edwall. Ska jag bedöma samlingen? Eller ge mig på hans smått fantastiska texter och melodier?

Inledningsvis kan nämnas att det allra bästa är att lägga till ungefär 200 kronor och på det sättet få tillgång till den box som innehåller Allan Edwalls alla skivor. Men för den som vill lära känna Allan Edwalls värld (ja, Sverige helt enkelt), kan med gott samvete lyssna in sig med hjälp av ”Allans allra bästa”.

Urvalet i samlingen är gott. Vi får en exposé genom de utstöttas Sverige, i utsugarnas Sverige, de stora vattnens Sverige och de vemodigt kärlekskrankas Sverige.

Det som alltid slår mig med Allan Edwalls musik är att den är urnordisk utan att en enda gång bli nationalistisk. Men stämningen, orden och tonerna kommer helt klart från backstugor, torparmoar och nedgångna statarlängor. Som att bli tillsopad med en 30 meters fura, rör Allan Edwall om mina känslor. Det finns en slags urban längtan till landet i musiken.

För Allan Edwalls musik är egentligen från ett samhälle som inte längre finns. Det agrara Sverige är som sätt att leva borta. Men det gör inte Allan Edwalls musik mindre aktuell (vilket märks på efterfrågan och försäljning). För människors mentalitet och sätt att hantera sin tillvaro förändras inte lika fort som produktionsfaktorerna utvecklas.

Därför berör Allan Edwall mig idag. Här mitt i en större kommuns tätort. Hans ifrågasättande, hans ilska, hans melankoli, hans kritik, hans grova penseldrag, hans längtan efter kärlek, hans samklang med naturen och hans närhet till de utstötta är en sorgsen påminnelse om oss själva. Allan Edwall bullrar lågmält.

Lite som min pappas morbror Gustav som jobbade i jordbruket i hela sitt liv. Händer stora som dasslock. Skrovligt skinn. Ett bullrigt skratt. Plikt före rätt. Sträng men med närhet till både dikt och sång. Gustav är borta idag men jag minns när dragspel och fiol tar ton.

Allan Edwall är inget finlir. Han är känsla vare sig det är en samling eller inte.

Smått fantastisk.