Redan första spåret, ”Misunderstood” från ”Being There”, prejas ut i ett perfekt kontrollerat kaos. Precis så överintelligent, korrekt och känslosamt som spåren som till största del täcker dubbeln ”Kicking Television” framförs på albumen ”Yankee Hotel Foxtrot” och ”A Ghost Is Born”.

Sex överjävliga musiker står på hemmaplan i Chicago, fyra kvällar i sträck, och samlar det bästa från de senare albumen med ett par plock från ”Mermaid Avenue”-skivorna, ”Summerteeth” och ”Being There”. Titellåten ”Kicking Television” fanns tidigare som bonusspår på den brittiska versionen av ”A Ghost Is Born”.

Det har hänt en hel del sedan Jeff Tweedy träffade Jay, Wade och Dade Farrar och skrev ett av sina första alster, ”Screen Door”. Turerna kring Uncle Tupelo och Wilco har alltid varit lika fascinerande som tröttsamma. I det maskerade punkbandet The Goblins film ”I Am Trying to Take Your Cash”, en parodi på Wilcos ”I Am Trying to Break Your Heart”, rycker en av bandmedlemmarna upp blixtlåset på sin ansiktsmask innan han kräks i toaletten efter ett gräl med en bandkamrat. I ett bråk mellan Jeff Tweedy, Jay Bennett och Jim O'Rourke i filmen ber Tweedy O'Rourke om ”a poster boy for indie-rock-martyrdom-in-the-face-of-corporate-America type of sound”.

Men i slutändan har det ändå alltid varit Tweedy som stått som vinnare. Trött, nerknarkad och fullkomligt genial. Speciellt textmässigt. Förläst på Henry Miller gav han ut diktsamlingen ”Adult Head” och Tweedys texter har hela tiden förfinats och fördjupats. Precis som hans musik.

Tweedy säger inte många ord mellan låtarna. Eller kanske är det så att man klippt bort mellansnacket och enbart sparat låtarna. Ibland känns det väl hopstuvat och dubbeln förlorar lite av live-skive-konceptet. Publikens sång i ”Jesus, Etc.” eller jublet efter ”Shot in the Arm” påminner om miljön men i övrigt saknar jag det som vittnar om ett band på scen och en publik framför.

Det hopklippta formatet sparar de perfekt levererade melodierna men den varma live-känslan, som jag vet att bandet kan leverera, försvinner till viss del. Rörande ”Via Chicago” och vackra ”Hell Is Chrome” tar tillbaka det och att nån skulle försöka sno mina pengar med ett onödigt live-släpp slår mig aldrig.

Skivorna avslutas med Charles Wrights ”Comment” som görs precis så varm och omtänksam att när melodin tonar ut väntar jag på ett ”Tack för ikväll och ta hand om varandra inatt.”.