Mummy…
Daddy…
The day is full of birds
Sounds like they’re saying words

16 år är en lång väntan. Fler än jag hade nog gett upp hoppet om att Kate Bush någonsin skulle släppa något mer album. Att enda chansen att höra något nytt skulle vara en ny mastodontbox i stil med This Woman’s Work där outgivna låtskatter skulle lyftas fram ur sina mörka gömmor med varsamma händer.

Men så tog ryktena om ett nytt album fart igen. Singeln King of the Mountain letade sig ut i allmänhetens kalla ljus. Det skulle bli ett album till sist. Slutet på 16 års väntan.

Många som redan tyckt till om Kate Bushs åttonde album har avfärdat det som att hon en gång för alla fallit offer för sin tillbakadragenhet och låtit tomtarna på loftet ha julafton i studion. Sjunger om pi och tvättmaskiner. Gått vidare från åttiotalets höjder och börjat göra seg och innehållslös ljudkulissmusik i total avsaknad av den magi som var Kate Bush.

De människorna har inte lyssnat på Aerial. Eller har aldrig brytt sig om att lyssna på mer än de singlar som snurrade på MTV för två decennier sedan. För faktum är att Aerial är samma Kate som för 16 år sedan. På så många sätt.

Kate har sjungit om Peter Pan, Vietnamkrig, drakar, graviditet, får, Egypten, kärnvapen, maskiner som spränger moln och dödar med ljud och har inte minst sammanfattat Emily Brontë på fem fantastiska minuter. Kate har gett ut ett dubbelalbum förut, tema- och konceptmässigt om än inte omfångsmässigt, i och med Hounds of Love/The Ninth Wave. Och Kate har, framförallt, alltid skapat musik som dansar på den magklumpsvackra sorgsenhetens knivvassa avsats, med tårar i ögonen och ett bubblande mörkt inferno nedanför.

Med Aerial har Kate Bush hittat tillbaka till The Sensual World.

I år är det 20 år sedan Kate släppte sitt mästerverk Hounds of Love. Det är 12 år sedan förra albumet The Red Shoes. Men även om Kate den gången fick hjälp av självaste Prince har The Red Shoes alltid varit en fotnot i min värld. Ett album som aldrig var i närheten av hennes tidigare. Ett album som inte är Kate Bush.

Med Aerial knyter samman åttiotal med tvåtusental utan att ägna allt för mycket tanke åt det som fanns däremellan. Det är samma intensiva lågmäldhet som på The Sensual World. Musik för brustna själar och övergivna hjärtan.

Pianissimo.

Med stråkar och piano, förstås med några stänk Irland, tar Kate med oss på en resa in i den värld hon sedan länge gjort till sin egen. Det är här hon sätter sig ner och sjunger ut sin kärlek till sonen med den där smetigt överbubblande och rakt igenom ärliga glädjen som bara en förälder verkar kunna känna inför det lilla miraklet framför dem. Det är här hon hittar en bok om att försvinna in i osynligheten till tonerna av något som någonstans skulle kunna vara lånade passager från Kent. Det är här hon låter såväl himlen som havet förvandlas till honung.

Men mer än något har Kate den här gången spelat in några av sina allra vackraste sånger. Drömskt visksjungande Nocturn. Ömt darrande Prologue, som hämtad från I Trawl the Megahertz. Stillsamt smekande The Painters Link. Det mjuka pianot som växer sig allt starkare i Sunset för att till sist explodera fram över den kalla horisonten.

Visst kan man tycka att Aerial är ett dödligt tråkigt album. Det är musik som målats fram med de finaste av penslar och de minsta av gester. Och trots att vissa försöker få Aerial till ett verk av en överprententiös enstöring är det snarast raka motsatsen. Kate må sjunga duett med drillandet från en fågel, men Aerial är trots det förmodligen det mest lättillgängliga album Kate Bush har spelat in. Här finns dessutom det vackraste stycke Kate överhuvudtaget spelat in, tillsammans med This Woman’s Work.

Insvept i A Coral Room förvandlas den stressade och gråslaskigt eländiga världen omkring till något med betydligt skörare kanter. Kates röst och ett piano är allt som behövs för att värma och ge hopp åt en bottenfrusen själ i desperat behov av näring. Kärlek lika desperat storslagen som Wuthering Heights.

Musik för alla som behöver något att tro på. Eller någon.