Det tog lång tid att skriva den här recensionen. Jag glömde bort att det här var en skiva jag skulle recensera. Den boade in sig i min värld snabbt och det gick så långt att jag tänkte att den alltid funnits där. När jag spelar skivan fyller den mitt hem med låtar som flyger runt och fyller upp varenda rum. Yvigt och storslaget är näsan bara förnamnet.

Eskju Divine är pretentiösa. De lägger ned allt och lite till i låtarna. Ställer sig bredbent med stora leenden och kör sin grej. Och deras grej är inte att stå vid sidan av, be om ursäkt, och spela sina låtar lite halvhjärtat, halvt ostämt och helfalskt.

Deras grej är att ta i skitmycket. Hela tiden. Med ett patos större än Globen.

Den som vill orientera sig i det musikaliska område Eskju Divine skapat kan ta vänster vid Coldplay och höger vid Muse. På den här skivan har de packat in elva låtar som domineras av piano, distad bas och storskaliga sång- och körarrangemang. Ibland med ekon från en svunnen tid som får mig att tänka på Asias gamla ”Alpha”. Snygg, progressiv popmusik helt enkelt. Producerad av bandet tillsammans med Andreas Dahlbäck och Mattias Glavå.

För dig som gillar återhållsamhet, minimalism och försynthet kan Eskju Divine nog bli för mycket. För sällan lyckas tre musiker med piano, bas och trummor låta så mycket, och så kompakt. Egentligen räcker det med att lyssna på skivans fyra första låtar för att förstå deras storhet. Sången i inledande ”Darkness all around”. Tyngden och den distade basen i ”Fog”. Drivet i ”So high” och allt på en gång i enorma ”Struck by the halo”.

Låtar som gjorda för att spelas i den där klotformade arenan strax söder om Gullmarsplan. För en entusiastisk publik. På en stor scen med toksnyggt ljus. Eskju Divine har nämligen alla förutsättningar att bli ett riktigt präktigt arenaband. Musikaliskt är de redan där.

Nu är det bara publiken som fattas.