Om någon fortfarande inte insett att hård musik inte enbart handlar om att genom stenhårt rens ta sig från punkt a till punkt b rekommenderas ”Origo” varmt. Kristinehamnsbandet Bursts senaste alster torde nämligen ta kål på tvivlare som anser att musik innehållande dubbeltramp och skriksång är enkelspårig, ytlig och intelligensbefriad.

Redan på inledande ”Where the Wave Broke” sätts nivån och den sätts högt. När Linus Jägerskogs stämma bryter in ligger den så högt i mixen att det inte går att förbli oberörd. En reaktion var att den låg väl högt, men när örat vant sig förstärker den bara känslan av närvaro i musiken.

”Origo” är en väldigt nyansrik skapelse som förärats med en oerhört fyllig ljudbild. Allting sammanbundet av tydligt runt ljud och en atmosfär av melankoli vilket ger skivan en emotionell dimension som förstärker intrycket. Skriksången varieras effektfullt, dels av Linus skiftningar i rösten, dels av gitarristen Robert Reinholdz rena sång. Likheterna med sentida Neurosis är ganska tydliga, även om Burst har ett större arv från raka rockstrukturer.

Ställd bredvid föregångaren ”Prey on Life” är magkänslan att ”Origo” känns mycket mer homogen. De har lyckats forma en smekande knytnäve, symmetrisk och organisk, men ändå hårt knuten. För trots melankolin är Burst inte rädda för att dra på med vare sig dist eller tvåtakt. Men det görs med eftertanke och ett tydligt syfte.

Ord som svävande och skört passar in som beskrivning, men samtidigt finns här det hårda uttryck som Burst tar med sig från sin hardcorebakgrund. Och i kombinationen där emellan finns det som ger skivan det lilla extra.

Lyssna på dubbeltrampet i ”Flight's End”, aldrig har dubbla kaggar lyfts fram på ett så mjukt sätt.

Ord som lysande passar också in.