För ett par år sedan var informationsmotorväg ett hiskeligt överanvänt ord. Men saker ändras så fort och man glömmer. Det är fantastiskt hur snabbt människor kan glömma och förlåta (av någon outgrundlig dök Björn Rosengren upp i huvudet när jag skrev det). Nu för tiden börjar revolution bli modernt igen. Sånt där som de höll på med förr i tiden, slåss och bära på fanor i isande vindar. Kasta sig framför hästar till och med.

Nuförtiden behöver man inte gå ut, det räcker att skicka kedje-ebrev. Det som svider är när orden börjar slängas till höger och vänster. Ropa -Eld! för många gånger och folk slutar att bry sig. Revolutionen verkar ganska främmande när valdeltagandet i världen knappt räcker över 50 %-strecket. Men om den nu gör det kommer den definitivt bli televiserad, och digitalstreamad och filmad med ett hav av videomobiltelefoner.

Konstantins pressbrev är något av det roligaste jag har läst på länge, det korta brevet innehåller ordet revolution sju gånger, namedroppar Sartre och avslutas med ett fastklistrat tuggummi. Konstantin har definitivt en agenda, de är arga och engagerade och sådant ska alltid uppskattas men det framgår aldrig vad de vill. Det är mycket anspråkande med tomma ord.

Fast å andra sidan kanske det är en gigantisk kampanj som ligger och väntar på att släppas lös på världen. Konstantin vill vara hemliga och könlösa. De vill inte erkänna att de är musik eller att de lyssnar på musik eller blir inspirerade av musik. Stå på en scen och harva på en gitarr framför ett gäng muppar skulle vara för undervärdigt.

Trespårssingeln innehåller slamriga instrument, Cure-gitarrer, Thåström-röst, Berg-texter, Joy Division-dunder och en skum Ebba Grön-atmosfär.

Det sista spåret ”Bränt Barn” luktar faktiskt inte illa, det finns ett hopp där. Med mer övande och mindre manifest kan det här bli intressant.