Jag har inte lyssnat på St. Thomas sen ”I'm Coming Home”. Den är så enkel och skruvad i sin falsettsång att den blir hemtrevlig. Men trots korgossesvänget på ”Take a Dance With Me” och ”Oh I Have Left the Ground” kändes det som Thomas Hansen inte passade in nånstans förutom på hyllan. De söta texterna på den norska motsvarigheten till svengelska handlade ändå om cowboys, Hansen kallade sig fortfarande singer/songwriter och ingenting passade ihop. Falsettsången kom inte till sin rätt.

När jag hörde att Herman Düne planerade att medverka på ”Children of the New Brigade” vaknade jag igen. Bröderna Herman Düne vet hur man struntar i cowboys och lägereldar och koncentrerar sig på att inte komma förbi målbrottet. De är ruggigt skeva, varma och sätter vilken stel norrman som helst i gungning, kamel-stylee.

Men den hemtrevliga falsettsången är nästan borta och ”Children of the New Brigade” känns snarare nedtonad än tillspetsad. Soundet är tillplattat och mörkare än tidigare. Kompet svänger tyngre. Frisyren är mer fotbollskille. Rocken ligger närmare till hands än Herman Dünes lo-fi. Cowboyssången, här representerad av ”Twisted Cowboy”, är kvar och låter dessutom som ett dansant The Boppers möter.. ja.. Herman Düne. Med han som sjunger ”The Ballad of Finbar Flynn” på kör. ”Twisted Cowboy” är en av albumets bättre låtar.

Jag vill se St. Thomas tillsammans med bröderna Herman Düne live. Jag vill höra St. Thomas sjunga ut och bandet vara mer än ett trött kompband. I ”Instrumental Sound” och David-Ivar Herman Dünes ”Sheer Wonder” sätter Herman Düne ner foten och Hansen hittar formen. Jag vill se St. Thomas vrida sig ur skinnet och sjunga högre och högre och helt undvika steget mot en norsk och mer dansant Christian Kjellvander. På ”Children of the New Brigade” fegar han till viss del ur.