Människor som lever i väntan på det stora stupet säger sig ibland vara fria. Allt annat har blivit oviktigt än att just härda ut i dödsskuggans dal. Eller så kan den största ofrihet i ett fängelse vara den största frihet en människa upplevt. Sartres fängelsevistelse hos Gestapo under andra världskriget tillhör den senare kategorin.

Och vad kan passa bättre som genre i den där märkliga friheten än blues. Snart sveps vi bort, men i väntan på Godot kan vi släpigt beskriva ögonblicken som passerar revy i livets teater.

Love Olzon är tillbaka. Önskad och behövd. Ändå sänkt. Dov. En märkligt avslappnad blues som är svår att nå. Hjärtan som gått i stå. Själar som delats. Ond bråd död. Love Olzon är nog mer svårmodig än någonsin, samtidigt lättare till sinnet, som om han accepterat sitt öde. Han är som om arbetarna på bomullsplantagerna sjungit skillingtryck och mordballader till sina bluesmelodier.

Samtidigt finns den gamle Olzon där i låten Söndag morgon”. En melodi där kärleken och det, av dyrare IKEA-möbler, doftande sovrummet ljussätts av en svag höstsol.

Love Olzon är viktig för svensk musik. Han är utan tvekan en låtskrivare som fångar sina egna och samhällets känslomässiga trender. Enkla ibland omelodiösa gitarrlåtar tragglas med Love Olzons ibland ointressant släpiga röst. På ”Skärsände” får dessutom både trumpet och saxofon vara med.

En skiva för hösten och höststormarna. En höst som är varm och skön tack vare klimatförändringar. Fri i väntan på.