De danska fanbärarna av pop, för så får man väl ändå drista sig till att kalla dem, är åter. Och rent instinktivt, blev jag väldigt nöjd när jag första gången hörde ”and the Glass Handed Kites”. Mew har hämtat sig från samlingsplattan ”Frengers”, fortsätter där de lämnade av med ”Half the World Is Watching Me”, och bjuder på ny surrealistisk drömindie.

Mew är ett band med stort fokus på helheten. Deras liveframträdanden bygger på en visuell och audiell totalitet, som göra att man för en tid stiger in i en parallell värld de skapat. Den stora svagheten med ”Frengers”, som egentligen var en för den internationella publiken ihopklippt skiva av låtar ur bandets redan befintliga register, var just saknaden av denna fullständighet. Den ursprungliga helhetsmagin var bortputsad och bortnött.

”and the Glass Handed Kites” är emellertid en sammanhållen skiva, och själva hade bandet en vision av att göra skivan som en enda lång låt, en enda lång resa. Som något av en ny generation av konceptskivor. Pretentiöst, utan tvekan. Men det har väl heller aldrig varit någonting Mew knusslat med.

Jämfört med de tidigare skivorna ”A Triumph for Man” och ”Half the World Is Watching Me”, där Mew var lite drömskare på ett snällare sätt, så låter de nu steget rockigare och kanske lite skramligare. Det går fortfarande inte att missta sig på deras unika sound, i samma släktled som band som Flaming Lips eller Mercury Rev. De drömvärldar Mews musik sveper in lyssnaren i har dock blivit lite mörkare, och det cirkulerar åtskilligt prat om döden och undergång. Sångaren Jonas Bjerre förklarar hur det ibland slår honom att allt vi gör är en distraktion från det faktum att vi i slutändan kommer vara lidande och döende. Musik är en av de distraktioner vi kan tillgripa.

Med eller utan den kan vi ju trots allt konstatera att världen för eller senare med största sannolikhet kommer att gå under. Och vi kommer alla att dö