Recension
- Introducing: Hello Saferide (CD) Hello Saferide
- 2005
- Razzia
Snällindie när vi behöver den som bäst
Lyssna
Externa länkar
- Hello Saferide
- Den officiella hemsidan
- DN-intervju
- Hello Saferide i DN i början av sommaren.
- Razzia
- Hello Saferides skivbolag där, bland andra, också Timo Räisänen och Niccokick ligger.
Östersund.
Plötsligt finns staden överallt. Jag, som tills ganska nyligen trodde att Östersund var en intetsägande Norrländsk halvstor stad utan vare sig personlighet eller talanger, har blivit slagen på fingrarna både en och två gånger den senaste tiden. Det började med en jobbarkompis som så småningom blivit både en granne och nära vän. Från Östersund. Det fortsatte med Vapnet och en av Hultsfred 2005:s allra bästa konserter. Rötter i Östersund. Och så nu, Hello Saferide.
Hello Saferide heter egentligen Annika Norlin och kommer alltså från denna mellanstora norrländska stad med, tydligen, både personlighet och talanger. I debuten ”Introducing: Hello Saferide” har hon enligt egen utsago samlat ihop ett gäng låtar som hon gjort under åtta år, och hon säger själv att det finns ”hur mycket som helst till”. Det känns lovande.
Överlag kan sägas att Hello Saferide spelar klockren snällindie med alla dess nödvändiga element. Pling-plong, handklapp, trumpeter, pa-pa-pa-pa-körer; you name it, Hello Saferide’s got it. Meodierna är catchy och texterna handlar vitt skilda ämnen: sömnlöshet, tvångstankar, förälskelser, sommmardeppighet, vänskap och en förlorad brevvän. Och mycket mer. Det är ganska tydligt att sångerna tillkommit under olika faser av Hello Saferides liv, för de varierar ganska kraftigt både röstmässigt och innehållsmässigt. Den röda tråden är de, faktiskt utan undantag, känns äkta och personliga. Det ligger en värmande känsla över hela skivan och dess futtiga 35 minuter.
I radiohiten ”My Best Friend” berättar Hello Saferide med en viskande ung röst om hur mycket hon tycker om sin bästis. Så mycket, faktiskt, att hon önskar att hon var lesbisk och att hennes kompis också var det, så att de kunde bli tillsammans. De förstår nämligen varandra så bra, mycket bättre än killarna i deras liv någonsin kan göra, och de håller i varandras hår när de kräks och skrattar åt varandras skämt och gillar varandras födelsedagspresenter och dansar-dansar-dansar. Små tecken på stor vänskap. En gissning är att det här är en av de äldre sångerna, säkert från Hello Saferides tonårstid. Den dramatiska puberteten känns påtagligt närvarande – det är lite ”iiiiiiiiiiiiiiiih” över hela låten, men på ett positivt sätt. Det rycker i benen och man vill gå ut och skrika eller kramas eller ja, dansa.
Andra sånger har ett helt annat tilltal. En djupare ton anas både bokstavligen, i röstläget, och mer symboliskt, i texterna. ”I Thought You Said Summer is Going to Take the Pain Away” är en sorgsen duett med Ludwig Bell, också känd från Stockholmsbandet Dreamboy, som melankoliskt konstaterar hur isolerande och ensam världen kan kännas trots att den är fylld av vänner och händelser. Att ingenting riktigt betyder något, och ingen känner dig på riktigt, som den du innerst inne är. Vackert.
I och med ”Saturday Nights” har Hello Saferide verkligen fått till det. En genialisk bakislåt om avståndet mellan ens vanliga jag och den person som dyker upp med några för många drinkar i kroppen. Dessutom sjungen med en avspänd och lätt nonchalant hes röst som är svår att inte älska.
Jag har egentligen bara en invändning mot ”Introducing: Hello Saferide” som skiva. Varför är den så kort? Varför bara 35 minuter om det nu finns hur mycket som helst till? Jag vill ha mer! Jag är inte mätt på Hello Saferide på långa vägar. Magnus Uggla var en sanning på spåren när han sjöng den äckliga låten om för tidig utlösning. Visst är underbart kort, alldeles för kort. Precis som ”Introducing: Hello Saferide”.
Publicerad: 2005-09-27 00:00 / Uppdaterad: 2005-09-27 00:00
29 kommentarer
Efter att lyssnat på de två spåren som ligger uppe på hemsidan är jag delad, men nyfiken. Får se vart detta leder.
#
Mycket bra debutrecension.
Dock inbjuder det svenska språket till bättre lösningar än: "Meodierna är catchy och texterna handlar vitt skilda ämnen:"
#
En av de få av årets skivor som jag verkligen har sett fram emot.
Och klart att man kan tycka att 35 minuter är lite fjuttigt, men med tanke på att hennes låtar håller sig kring 3 minuter så blir den inte så lång.
…plus att nu så är man fortfarande hungrig efter mer :-)
#
jippie, mer likblek svenneindie!
#
Långa skivor är så överskattat. Även om det är en bra platta så tröttnar jag nästan undantagslöst. Nä hellre en kort som håller hela vägen än en skiva som blir aptrist bara för att det är för många låtar.
#
Det är så överskattat med långa skivor. Även om plattan är bra så tröttnar jag nästan undantagslöst om den är för lång. Min smärtgräns går vid ca 45 min längre en så ska en skiva i princip aldrig vara. Nä hellre en kort som håller hela vägen än en lång som bara blir aptrist.
#
det var inte meningen att kommentera två gånger…. så dryg är jag faktiskt inte…
#
helt rätt betyg! förträfflig skiva må jag säga!
#
Någon klok person konstaterade en gång att den optimala popskivan är just 35 minuter lång. Exemplen som togs upp vid det tillfället var Pet Sounds och Let It Be.
Det finns naturligtvis fler.
Snyggt omslag för övrigt!
#
fel, den optimala LÅTEN är 35-min lång.
#
Det är verkligen en riktigt bra skiva, jag gillar balladerna "I Can't Believe it's not love" och "Loneliness is better when you´re not around" mest, föresten är hon ju grym på låttitlar…
#
Fortsätt upptäck Östersund, Sverige. Jag skulle vilja påstå att Vapnet, och Sibiria, tillhör det undre skiktet, kvalitetsmässigt.
#
finns väl ingen optimal tid?! finns underbara poplåtar som klockar in på 3 min. medan det finns opeth låtar som når upp till 20 min.
#
man av eld: säg ett band från ösd som är i närheten av sibiria/ vapnets klass. detta säger jag i egenskap av medlem i nämnda band, jag hatar anonyma diskussioner. för protokollet.
kommer du från ösd?
#
mörn: Inte för att jag tror att du kommer läsa det här, nu när det är gårdagens recension, men visst. Jag lyssnar hellre på Ridgetown Massive, Archer, Soardy, och Kuryiakin, och ja, jag är från Östersund. Jag gillar inte musik på svenska, värt att nämna.
#
Yey, schysst med prat om Östersund, min gamla hemstad. =D Fast jag är glad att jag har flyttat.
Men ja…det bästa från Östersund är helt klart Sibiria (Vapnet), Lola Barbershop och kanske Archer också. Fast främst Nancy Star. =P
#
åh östersund så jävla cp.
#
men jag gillar hello saferide och hartmans.
#
Konstruktivt mörn, jätte!
#
Om vi ändå är inne på Östersund så är Former Beautyqueens bästa låtar är riktigt bra. Sibiria och Vapnet är också bra. Kul att det börjar röra på sig eller nått.
#
Hypotetisk – Om låttitlarna är så bra att du kommentarer dom borde du veta att den korrekta titeln är "Loneliness is better when you're not alone" och inget annat.
#
man av eld:
vad håller du på med? du säger så mycket dumt. vadå "gillar inte musik på svenska"? det är som att säga "jag gillar inte musik med gitarrer". det går inte att vara så kategorisk. jag kan sätta en miljard på att det finns FLERA låtar du gillar med svensk text om du bara tänker efter litegrann.
dessutom: har du tänkt på att det kanske finns en anledning till varför just vapnet och sibiria har fått uppmärksamhet i hela landet? kanske just för att de är så mycket bättre än alla andra östersundsband.
förresten, man av eld är väl inget seriöst nicknamn, hoppas jag?
kuryakin är ganska bra och archer också. men inte resten. ridgetown massive spelar ju reggae för guds skull!
#
Det är väl att ta i att säga att vapnet och siberia är mycket bättre än alla östersunds band. Det är väl inte det det handlar om, det handlar om efterfrågan. Vad folk vill ha. Du kan ju knappast påstå att Vapnet är bättre än min kvartett t.ex, för det är ju väldigt svårt att jämföra. Och jag skulle defenitivt inte påstå att dom är bättre än Hoven Droven. Hurvida man är bra eller inte är inte det som avgör om man blir stora eller inte, det handlar enbart om marknadsföring och att tilltala folk. Och till slut skulle jag vilja påstå att när vi (ridgetown) spelade i Zig-Zag tältet var det mer folk än när Siberia spelade där i sommras! peace..
http://markus.ernehed.com
#
ernehed:
Peace! Du verkar vara en skön snubbe. Och visst har du rätt: man kan inte säga att ett band är bättre än ett annat. Det går defenitivt inte att tävla i musik! Att SibEria (konstigt bandnamn de har förresten, SibEria) och Vapnet har "lyckats" har (precis som du säger) enbart med tur, marknadsföring och kommersialitet att göra. Dvs, hurvida musiken är lättsmält och lätt att ta till sig. Reggae och jazz är ju svårare och mer alternativt än pop och har därför inte lika lätt att nå en stor publik. Därmed inte sagt att det är sämre, snarare har det egenklien mer "cred".
Och jag håller med dig, Hoven Droven är verkligen superbäst! Jag såg deras spelning på Yran i sommras, vilket ös alltså! Jag älskar hur de kombinerar vacker, jämtländsk folkmusik med stenhård, äkta rock.
#
Visserligen en par månader för sent, men nu med årslistan kanske någon läser ändå.
mörn och Hanet, jag tycker om hur ni båda gaddar ihop er sådär sött. Speciellt Hanets sista ironiska kommentar var självklart höjdpunkten. Med Hanets resonemang ÄR ju Hoven Droven bättre än Vapnet och Sibiria, så försök vara lite konsekvent i alla fall.
Kuryakin är ju egentligen samma sak som Vapnet och Sibiria. Pop med killar som tycker de är mycket bättre än alla andra. Tur att åtminstone han kan skriva en engagerande låt.
#
AHHH!! Vem tror du att du är! Jag känner Patrik väl eller kuryakin eller outstanding citizens elelr vad man nu vill kalla honom, och att påstå att han tror sig vara bättre än alla andra är väl att ta i väldigt mycket! Vapnet får nån annan försvara för dem känner jag inte, men håll dig till ämnet och sjunk inte till person påhopp för det är för lågt! Och varför ska alla få musik till att bli nån slags tävling mellan musiker och genrers hela tiden. Kan man inte bara vara glad och spela tillsammans för guds skull och sluta se ner på det som andra gör! Jag spelar med min Quartet likaväl som med Ridgetown eller Dubkolletivet och Corduroy Kings. Och skulle Vapnet eller Kuryakin, Soardy eller så Chastisment fråga så skulle jag med glädje spela med dom också! Vad har det för betydelse! Öppna era ögon och öron och var inte så trångsynta för guds skull! jag får obag!
#
Förlåt att jag tjatar, men ska man förresten bråka om vem och vilka som är bäst så tycker jag nog att ni ska börja diskutera om Lasse Eriksson, Erik Edlund, Lasse Hörnfält, Roger Rådström, Dan West, Mattias Nordqvist, Thomas Nyqvist, Jens Comén, Kjell Erik Eriksson, Bengt Sjölund, Björn Scharin, Björn Höglund, Magnus Wickberg och alla andra musiker i stan som spelar skjortan av oss andra helt och hållet! Varför är det ingen som tar upp dom?!? jag får obag igen!
#
Jag ber om ursäkt, jag var mest lite sur.
#
Som sångare i kuryakin måste jag säga att jag alltid känner mig sämre än alla andra…
/Petter
#
Kommentera eller pinga (trackback).