Jag vill inte skriva en recension av den här skivan, jag skulle vilja måla den. Det känns som orden inte gör Murcof rättvisa. Som om de inte skulle kunna beskriva hans musik nog.

Men bilder är inte heller det jag känner. Precis som jag tycker bilderna han själv använder beskriver hans musik ganska dåligt. På Festival Rydal 2004 ackompanjerades hans spelning av långsamma panoreringar över industrilandskap. Och även om jag skulle kunna få mina tankar att vandra i en sådan riktning så vill jag inte. Det är inte bolmande skorstenar jag hör. Det nya omslaget för ”Remembranza” är en bild på en tom hangar/gymnastikhall där två mexikanska frimärken är fastsatta i hörnet. Med albumets titel och låttitlar som ”Recuerdos” (minnen), ”Reflejo” (eftertanke/betraktelse/spegelbild) och ”Razón” (orsak) är det inte svårt att göra kopplingar mellan den melankoliska och lite nostalgiska tonen och omslaget. Men det finns väldigt lite av det vackra och varma jag också hör i musiken i hans fysiska bilder.

Visst, jag kanske inte skulle protestera om någon beskrev Murcofs musik som karg. Men det är långt ifrån hela sanningen. Murcofs musik är ett skådespel. Ett skådespel som precis som för de bästa regissörerna skapar händelser i mellanrummet mellan handlingar. Där är Murcof riklig, i stämningarna som skapas inom musiken. De specialkomponerade samplade orkesterljuden och hans knastrande pålägg är ett ramverk som rör sig kring musikens kärna som viskningar och rop.

Det är utsökt vackert, liderligt och genomarbetat. Samtidigt är ”Remembranza” lätt att närma sig, precis som ”Martes” var. Ibland glider jag lugnt med i skivans vindlingar, andra gånger når den djupt in och det känns som min verklighet stannar till för att verkligen höra. Jag tycker om båda de ytterligheterna av min upplevelse med Murcof.

Murcof är electronica för dom som inte tror. Musik att falla för, för dom som inte tror att elektronisk musik kan ge dem någonting. För oss andra är det redan njutning.