Det är svårt att inte imponeras av Will Holland. 25 år gammal har han redan släppt ett antal skivor och som Quantic fått ett aktat namn på breaksscenen. Fast han har inte nöjt sig med det. Har han dessutom, lite vid sidan om, släppt soulig slarvpop med kompisen Russell Porter som The Limp Twins och dragit igång livebandet Quantic Soul Orchestra (QSO).

Främsta anledningarna till det sistnämnda säger Holland själv är att han ville bort från samplingar och studiojobb och jobba med ett liveband. Samtidigt ville han ge något tillbaka som tack till den musik som både inspirerat och även bitvis utgjort grunden för hans egna alster. Och då först och främst klassisk råfunk.

Vilket också QSOs debut Stampede bevisade även om intrycket var lite kluvet. Grunderna fanns där men det fanns också kvar inslag som påminde mer om Quantic. Det kändes inte som om QSO vågade släppa loss riktigt. Fast det har de reparerat nu. Så till den grad att Quantic Funk Orchestra vore ett betydligt mer passande namn.

Pushin’ On handlar för Holland och hans eminenta niomanna-band om bara en enda sak. Jakten på det perfekta groovet. I grund och botten gör de samma sak som på Stampede men den här gången är allt mer koncentrerat, genomarbetat och helt fokuserat på fest. Som en primitiv naturkraft struttar QSO fram och bjuder på den ena svettigt energiska och avskalade funkstänkaren efter den andra.

Från programförklaringen Introducing the Quantic Soul Orchestra, tungt studsande Pushin’ On och Booker T-gungiga That Goose On My Grave (måste bara älska en sån titlel) kommer man till den briljanta covern av Nina Simones klassiker Feeling Good. En fantastisk låt som de lyckas göra till sin egen långt från originalets tyngd, snudd på loungigt och betydligt lättsammare. Blåssektionen och årets snyggaste koklocka tävlar sedan om uppmärksamhet i The Conspirator (Main Theme) innan det mot slutet blir både jazzande tvärflöjt och, lite oväntat, smekande stråkar och latinrytmer.

En stor del av Pushin’ On är instrumental men det är framförallt Alice Russell som, med en röst som kan mäta sig med James Browns hovsångerskor, verkligen lyfter de låtar hon medverkar på.

QSO varken vidareutvecklar eller tar funken i någon ny riktning som exempelvis Jamie Lidell gör med sina oväntade infall och udda instrumentering på Multiply. De gräver sig istället så djupt ner mot rötterna att till och med produktionen blir genuint 60-talsmurrig med precis rätt mängd brus och distorsion. Därifrån riktar de funkens inneboende kraft rakt mot dansgolvet.

Inte alls nyskapande men vid sidan av Sharon Jones and the Dap Kings Naturally en mycket god medtävlare om titeln årets retrofunk.

Det räcker alldeles utmärkt så.