”Keep It Geezer”. Fantastisk titel ur The Mitchell Brothers tidiga katalog. Dessutom första band ut på The Beats, Mike Skinners (a.k.a. The Streets) skivbolag. Du borde ha en ganska god aning om hur det här låter. Brittisk hiphop, grime, eller vad du nu vill kalla det. Lite smutsigare än mentorn.

I en garderob handplockad på Harvey Nichols, med ”EastEnders” i blodet och en London-accent så bred att den gränsar till det överdrivna berättar de två släktingarna (de är inte bröder på biologisk nivå) om livet i en grå brittisk huvudstad. Det handlar om livet mellan pub, klubb, hem och ståplats. De är minst sagt noga med att poängtera sitt brittiska ursprung.

Allt börjar med att de skäller ut varandra i ”Fuck Me? Fuck You!”. Det är Liverpool på TV. Och om du som jag tycker att en låt är automatiskt bra om den handlar om Liverpool FC finns mer att hämta.

”When The Whistle Blows” ringar in all den smärta som upplevs vid sidan av en fotbollsplan. Troligen den bästa skildringen av livet som fan sedan Nick Hornby gav oss ”Fever Pitch”. Utan tvekan en av de bästa fotbollslåtarna någonsin (och jo det finns faktiskt konkurrens även om GES et al gjort sitt bästa för att få oss att tvivla). Mig flyttar den till Stora Valla och en bitter match i hällregn där Degerfors tappar en säker ledning mot Brage i sista tio någon gång under 90-talet. Det är aldrig enkelt att vara fotbollsfan. Det är rent av en del av charmen, ett evigt lidande.

Med ett pianokomp, lite orgel, ett skrothandklapp eller en ensam tamburin mässar de om lögner, svek och ånger i ”She's Got It All Wrong”. På en rytm som mest liknar en marsch och med stråkar värdiga en RZA berättar de om blodiga slagsmål i ”Someone Can't Look Us in the Eye”. Det handlar om en vardag som känns betydligt närmre än Long Beach eller Brooklyn. Det är helt enkelt enklare att relatera till ”Alone with the Telly” än ”It Was a Good Day”.

Om du har det minsta spår av anglofili i din kropp måste du låna ett öra till The Mitchell Brothers. Det är en order. Ok?