På hiphopmusic.com upprepade Jay Smooth det som alltid sagts om Kanye West som artist: ”Förlåt mig för att jag säger det uppenbara, men problemet med Kanye West-skivor är att det är en rappare som heter Kanye på dem.”

Jag kan inte hålla med. Jag hade en väldigt märklig ingång till ”The College Dropout”. Den var hyllad överallt och jag var vrång och ville inte höra. Jag köpte den ändå och la till den i mitt iTunes-bibliotek. Lyssnade halvslött några gånger, men fångades aldrig. Ganska långt senare när iTunes valde musik åt mig (Nej, shuffle är inte en bra idé egentligen, men ibland gör det sitt jobb) hamnade den nästan tretton minuter långa berättelsen om Kanyes karriär som avslutar skivan i spellistan. ”Last Call” är en låt som nästan inte är en låt. Och jag slogs av att jag vill höra vad Kanye har att säga. Jag lyssnar på honom. Berättaren.

Och det är honom jag lyssnar på även på ”Late Registration”. Visst är det smart producerat. Han gör det enkla och billiga till juveler. Något vrider sig långt nere i ryggslutet när Shirley Basseys zirkontoner i ”Diamonds Are Forever” tonar upp i ”Diamonds from Sierra Leone (Remix)” men han pressar låten till en (blods)diamant. Det lätt stenade blåset från Curtis Mayfields ”Move on Up” i ”Touch the Sky” sätter han i ett skimrande Jacob the Jeweller-smycke. Det är det enkla som gör det stora.

Hans insmickrande lättpopkulturella samplingar och billiga jabbar öppnar garden. Det är lika smart dumt som att dissa högre studier när man kommer från ett högutbildat hem. Gästerna används avvägt och väl som när The Game dubbeltydigt får predika ensam när både gospelkören och stråkarna rycks i slutet av ”Crack Music”. Och naturligtvis fungerar Adam Levine bättre än väl med sin mjuka stämma i ”Heard 'em Say”.

Men det är inte med produktionen jag faller för ”Late Registration”, det är när berättaren tar mig genom ”Roses”. Det är en lysande pärla om maktlösheten vid en sjukhussäng och hoppet som aldrig riktigt lämnar ens sida. Där sätter jag ner mitt gillande och låter det spridas över hela skivan. Gillandet dryper ner i några få fallgropar, men de är få och topparna fler.

”Late Registration” är ett sånt där hiphopopalbum som bryter genom vallar. Inte för att det är så enormt fantasieggande som för att det lyckas nästla sig in i många läger. Och det ger Kanye en position där han har chansen att göra små stick för det han tror på. För att garden är som sagt redan nere.