”Sättet” har välsignats av en melankolisk Gud. Stråkar och blås från himlen lyfter upp Peter LeMarc som sjunger andlöst vackert. Med läpparna mot micken, direkt till mitt öra.

”Sättet som din tunga
Söker min
Sättet som din hand
Passar perfekt i min
Sättet som du säjer
Att du aldrig vill se mig igen
Någonsin
Sättet som du går
Gör att jag förstår
Att vi aldrig nånsin kan
Vara långt ifrån varann”

Så enkelt, så självklart. Orden och tonerna flyger runt i rummet och skapar en upplevelse som nästan blir religiös. Det är ett dop, en begravning. Flera av låtarna för mig till kyrkan. ”Kort vals till min älskade” skimrar som en sorgsen psalm. Med orgel och blås låter den som en sista melodi för en hemvändande älskling. På liknande sätt ljuder ”Början på en lång historia”, ”Handens fem fingrar” och ”Vaggsång kl. 4″. Det doftar stearin och kärlek.

Patetiskt? Kanske. Men Peter LeMarc har slagit ut fönster och ställt portarna på vid gavel. Ett känslofyllt korsdrag blåser bort all skit från hans sånger. Gamla plågor som ”Mellan dej och mej”, ”Ända till september”, ”Vägen (låter oss längta)”, ”Håll om mej!” och ”Mellan månen och mitt fönster” når nya djup i sitt egentliga ursprung. Befriande långt från allt.

Den här skivan var en lysande idé. Fler borde ta sig en funderare i LeMarcs banor. Det finns många sånger som oskyldiga spärrats in på livstid. Utan rättvis prövning.

Men jag misstänker att få kan beröra mig som de här sjutton sångerna. Det ligger något självklart att det är just Peter LeMarc som släpper ut sina fångar först. Omstart, nystart eller varken eller – det spelar ingen roll. De här sångerna hade inte kunnat få en innerligare inramning. Mitt i nästan ingenting skimrar den ena sången efter den andra, på samma sätt som när Nina Ramsby återupprättade visan och Martin Hederos gjorde covers tillsammans med herr Hellberg. Små patetiska pekoral som låter stillsamt, vackert och väldigt mänskligt.

Amen.