Det gnälls på att varje gång Iron Maiden släpper ett nytt studioalbum så kommer det även ett livealbum och en DVD. Så även denna gång. Men är det så jävla konstigt?

Varje gång de spelar här i Svedala, vare sig det är i direktsändning eller inte, så är mediadrevet enormt och lovorden vet inga gränser. Det rapporteras från spelningen i Oslo för att höja förväntningarna och det konstateras gång på gång att det är på scenen Madien hör hemma.

Tänk om Iron Maiden blev det första bandet (?) som helt enkelt sket i att spela in studioalbum och bara spelade live, men ändå drog av nya låtar titt som tätt. Det hade varit fränt, men troligen lite för vågat för britterna. För trots allt måste de väl casha in också. Det kostar att fara jorden runt med en fetingscen i bagaget och x antal personer till att rodda den.

”Death on the Road” spelades in under turnésvängen med ”Dance of Death” 2003. Närmare bestämt i Dortmund 24 november. Låtlistan innehåller den här gången de sedvanliga klassikerna utan överraskningar och faktiskt hela fem låtar från skivan ”Dance of Death”, varav tre är över sju minuter långa. Själva framförandet är det egentligen inget att säga om. Det är klanderfritt. Så pass rutinerade är de.

Singeln ”Wildest Dreams” inleder både ”Death on the Road” och ”Dance of Death” och är inte bra på något håll. ”The Wickerman” vinner med flera hästlängder om man ska jämföra sentida Maidensinglar. Dessutom låter virveln mycket märklig inledningsvis, men det rattas lyckligtvis till.

Vidare saknar jag en låt som ”Montsegur”, som var en favorit på ”Dance of Death”. ”Rainmaker” är en pigg låt som andas klassisk Maiden, medan ”Paschendale” och ”Journeyman” får stå för det utvecklande. Kul att de är med, liksom Blaze Bailey-låten ”Lord of the Files”. Även om jag hellre hade sett att ”The Clansman” var med och ”The Evil That Men Do” slängts in istället för överskattade ”Can I Play With Madness”.

På låten ”Dance of Death” klämmer den gode Bruce dessutom i på tvättäkta sirenvis och även vi som tyvärr missat Iron Maiden live de senaste åren får ett bevis på att rösten fortfarande håller. Imponerande, minst sagt.

”The Number of the Beast”, ”Run to the Hills”, ”Hallowed be thy Name”, ”Iron Maiden” och ”The Trooper”? Jodå de är med och låter lika tajt som vanligt. Vad kan man begära, de har ju harvat dem i tjugo år. Men det är de nya låtarna som gör ”Death on the Road”.

Skivan är sammantaget en bra bild av var Iron Maiden stod 2003. Och fortfarande står. Och som Maiden-fan vet man att det oftast är bra. Så även denna gång.