Jag vet inte varför jag envisas med att låna Fun Lovin' Criminals värdefull tid i mina öron. Kanske för att jag en gång var hårt nere med det amerikanska white boy-svänget. Korsningen mellan funk, rock, hiphop och kanske lite dubreggae (tänk FLC, Cake, Sublime, 311, Beck och så vidare). Kanske för att ”Mimosa” faktiskt var ett småtrevligt album i all sin loungeiga enkelhet. Eller bara för att det var så osannolikt att de en gång spelade på ett fält i Örebro strax innan Refused gjorde en av sina sista spelningar i Sverige (tack för den märkliga dagen Abbas och Asimina).

Det var trots allt väldigt länge sedan och det enda som hänt med Huey och hans kumpaner är att de blivit lite äldre och gubbigare. Ja och de inspirerats så hårt av att spela in i Electric Lady-studion att det blev nödvändigt att förvandla gitarrspelet till tredjeklassens Jimi Hendrix-wannabe. Att ”Livin' in the City” är ett tema-album känns inte särskilt revolutionerande. Fun Lovin' Criminals har väl alltid sjungit New York Citys lov?

Nu är kanske inte musikalisk revolution det som lockar någon att lyssna på Fun Lovin' Criminals när kalendern visar 2005. Frågan är om det någonsin varit det? Det är snarare ett skönt sväng som söks. Och visst spelar de mjukt och jazzfunkigt med försiktiga antydningar av hiphop fortfarande. Tyvärr finns det få om ens några melodier som bryr sig om att försöka stanna kvar och då blir det bara muzak av alltihop. Och det är inte ens charmigt.

Jag tar hellre fram något av deras gamla album och lyssnar av nostalgiska skäl. Bleka upprepningar är aldrig kul. Det var bättre förr.