Det är nästan höst och tekoppsskivorna anfaller. Gigantiska hästtäcken som skymmer solen. Det är elakt. September som är så fint. De kunde vänta till november. Eller januari. Eller för att citera Shooting John från Helsingborg. ”Giving up hope. Man, it seems to be in fashion this year. And who am I not to follow you?” Som varje år då. Fast med pingviner på omslaget.

Lars Bygdén gjorde en jättevacker duett med Ane Brun på ”This Road” när sommarvärmen kom och jag stannade inne. Hanif, Gustav & the Seasick Sailors och så var det J's Plain Band innan dess. Förra året. Men dem lyssnade jag inte på. Jag tog fram The Celophane Flower-skivan istället. Däremot ramlade jag förbi dem på scener här och var. De såg trevliga och ohippa ut. De var glada, välskolade och gjorde vuxen musik som ville ha lite av pop, lite av rock och lite av country. För det är ju mysigt. Alla var glada, trivselviktiga och gungade med och föräldrarna såg stolta ut. Ingen köpte skivan.

The Jayhawks kom till stan och J's Plain Band fick äran att agera förband. Alla tyckte det var jättefint. Efteråt köpte ingen skivan. Sen klev Gary Louris upp på scen, en strålkastare lyste upp hans hemanentade kalufs bakifrån och han förvandlades till en blåhårig dam som gnuggade sig mot gitarren i eviga gitarrsolon. Alla tyckte det var jättedåligt och gick hem och lyssnade på skivan istället. Och alla var, sen väldigt länge, väldigt trötta på alltihop.

Men om vi kallar det ”urban country” då? Flyttar landet till stan och fortfarande sjunger om Ohio fast vi kommer från Helsingborg? Men skippar skägget? Och ger fullkomligt fan i det där andra? För det är ju ändå bra musik det handlar om.

Shooting John har funnits i fem år och gav i våras ut singeln ”Bright Day”. Det sticker till i en gammal Whiskeytown-nerv (”Houses on the hill”?) i introt men de fiolerna glöms lätt bort när Peder Gravlund och Helena Arlocks röster tar över. Till en bekymrad duett som inte gör skäl för sitt namn dansar jag foxtrot över vardagsrumsgolvet med en kaffekopp i handen, glöm teet. Peder Gravlund sjunger nästan kristet bra.

”Joke of the Year” är årets J's Plain Band-melodi och ”Nostalgia” och Christan Kjellvander skulle komma överens. Med fiol, cello, banjo, piano och munspel behärskar Shooting John alla delar i genren. De driver ut i jazzigare partier i ”Under Her Skin” och ”With Reservation (In Case You Change My Mind)” och återvänder med bluegrass i bakfickan till ”Beggars”, den andra singeln som är med på debutalbumet.

Jag stryker ”Moodswings” från listan med hästtäcken portade från sommaren och låtsas att jag redan fyllt trettio. Nu ska jag börja jobba på min trivselvikt.