Har du någon gång verkligen trott att de så kallade osminkade Hollywoodstjärnorna på film faktiskt inte har smink på sig? Att Julia Roberts verkligen är sitt naturliga själv när hon vaknar på filmduken? Du kanske har trott att halvfalsk och ostämd musik är ogenomtänkt, ihopkrafsad eller dåligt producerad?

Men nog läggs det ner en hel del arbete på att få en skiva att låta hemmagjord istället för slickt producerad och alltför polerad. På ”Expo” känns det dock som om den annars guldbyxade Robert Schneider har gjort ett lite för taffligt och ogenomarbetat verk. Omslaget ser ut som en femminutersbild från paint. Låtarna har han enligt utsago tillverkat ungefär en per natt. (Visst är det klart möjligt att göra en jävligt grym skiva över en natt. Titta på Beatles)

Schneider startade sitt sidoprojekt till Apples in Stereo redan innan Apples in Stereo fanns. Sedan lade han det på is, med undantag för en uppsamlande återblickande skiva som kom några år senare. Här kommer nu det första från soloprojektet Marbles, sedan 1997. Datoriserad gitarrpop. Med för mycket diskosynt.

”When You Open” skulle kunna vara en Mercury Revlåt, innan Jonathan Donahue tryckt på knappen som klär in hela låten i bombastiska kläden och får dig att tro du flyter i rymden. Alltså innan den blir intressant. Instrumentella ”Expo” låter som en tv-spelsversion av Herb Alpert & the Tijuana Brass.

Det bra med skivan är spår som ”Cruel Sound” och ”Out of Zone”, där det låter mer som Apples in Stereo brukar göra. Det är ju ändå Robert Schneider. Och han har fortfarande ett fantastiskt melodisinne.

Men på det hela är det tyvärr en alltför osammanhängande skiva, som saknar närvaro. Fast, oavsett om sidoprojektet i sig blir ointressant eller fantastiskt, så är det nog hälsosamt för huvudintresset att någon får leka av sig lite idéer. Och då är det är ju alltid en bra sak.