Det var fredagen den 1 april. Jag satt hemma hos Mikael och serverades valda delar ur Nasum-katalogen. Senare skulle vi hasta iväg till KB som för en kväll skulle förvandlas till jazzhak. En hel afton med artister ur Moserobie-stallet. Vi kom så klart iväg lite senare än tänkt och missade Torbjörn Zetterberg och nästan hela Mathias Landæus House of Approximation. Daniel Boyacioglu höll publiken på gott humör mellan konserterna. Det var trots allt Nacka Forum vi var där för att se. (Att vi sen hastade vidare för attt se sunn0))) istället för att stanna och se Sonic Mechatronic Arkestra är kanske samma historia, men vi lämnar det. Ingen idé att älta gamla misstag.)

Hur som helst, under konserten säger Jonas Kullhammar att det vi ser är sista spelningen med Nacka Forum. En liten bomb. Fast det var kanske bara ett aprilskämt? För nu är de här igen.

När jag lyssnar på Nacka Forum är det framför allt brottningsmatchen mellan Kullhammars stökiga saxofon och Goran Kajfes smidigare trumpet som fängslar. Det är deras kullerbyttor och sprutkaskader som kittlar. Johan Berthlings bas och Kjell Nordesons trummor får bilda stabilt backpar och se till att hålla skeppet flytande när Kullhammar och Kajfes blåser på för allt vad lurarna håller. (Även om Nordeson-kompositionen ”Siblings” är en rejäl trumslakt i tokjazzland innan den under sista halvan av de nästan sju minutrarna planar ut och Kullhammar återigen står för störningen.)

Det är lite röjigare än på debutalstret, det ska medges. Mer oväsen, fler spräckta bröl. Djupare resor ner i rent Aylerska helveteshål där det råder ständig kamp för livet.

Skivan är föredömligt kort. Trettiosex minuter och tjugofem sekunder. Sju egna kompositioner och en lånad (Hugh Masekelas ”Almost Seedless”). Kanske inget att spela för den som blir kissnödig av jazzmusik, men om du som jag kom på dig själv med att sitta med ett brett flin när du hörde tonerna från John Coltranes begravning i ”My Name Is Albert Ayler” desto större chans att du finner njutning. Här finns inte bara toner med kraft att spräcka högtalare, här finns också mjuka minnesvärda melodier som fäster som superlim. (”Mount Everest” inbillar jag mig till exempel att jag burit i huvudet sedan den där kvällen i april. Jag har förmodligen fel.)

Just det. Störning är något positivt. Kom ihåg det. Och steget från Nasum till Nacka Forum är inte så långt som man skulle kunna inbilla sig.