Remixskivor är ju ofta antingen eller. Antingen har man som min kompis uttryckte det, lyssnat sönder originalet och tar tacksamt emot något nytt att lyssna på. En remix kan också lyfta en låt så att den till och med blir bättre än originalet. Eller så känns remixen som en tråkig och felaktig tolkning av en låt man gillar. Det är hursomhelst spännande, man vet aldrig hur det kommer att sluta.

”Like Eating Glass” inleder såklart. Ladytron har tagit udden av sången och har istället lagt krutet på att göra arrangemanget så mörkt, konturlöst och elektroniskt som möjligt.

Överraskande är Whiteys remix av ”Helicopter”. Vargliknande yl, eget påhittade små partier och effektfullt klippande och klistrande kryddas med vänliga syntslingor i refrängen och en känsla av erfarenhet och glädje i att göra musik.

”Positive Tension” är en bra och syntig industriremix av Jason Clark från Pretty Girls Make Graves.

”Banquet” som tjänat ut sin roll som floor filler kan nu med rätta bli utbytt av denna technoflirtande, discovariant gjord av Paul Epworth.

Remixerna av ”Blue Light” och ”Plans”, av Engineers respektive Mogwai känns inte så spännande.

I ”She's Hearing Voices” har Erol Alkan lyft ut element som för sig är signifikanta för låten och satt ihop dem till ett eget litet energipaket. Låten blir aningen för lång för sitt eget bästa. Till slut blir Keles ”Hey!”rop tjatiga.

”This Modern Love” blir upphettad över dansanta rytmer, syntar och energiska trummor när Dave Pianka och Adam Sparkle lagt sina hippa klubbvantar på den. Riktigt svängigt.

M83 gör istället som väntat en episk remix av senaste singeln ”Pioneers” på ett sätt som ger låten ett helt nytt ansikte. Ljudlandskap man bara upplever i Anthony Gonzales närvaro.

Automato, en hiphopgrupp som Bloc Party turnerat med i USA har hårdat till ”Price Of Gasoline”. Fourtet har varligt lagt sin hand över ”So Here We Are”. Myller, sus och brus som från ett ett blodomlopp, omgärdar en något lugnare version. Fint.

Energiska och tuffa Death From Above 1979 valde att helt enkelt spela in sin egen version av ”Luno” istället för att göra en remix. Det lyckades de bra med. ”Compliments” blir här remixad av Nick Zinner från Yeah Yeah Yeahs. Med visksång och syntmattor blir den mörkare och mer distanserad.

Och det sammanfattar även min helhetsuppfattning av den här skivan. Den är roande och bra som alternativ i ett par utnötta öron men når inte lika långt som sin föregångare. Man känner att alla remixer är gjorda med kärlek, bättre låtar från ett bättre band går knappt att hitta. Men originalen är bättre. Och tur är väl det.